När det allra värsta händer

Fredag den 7 april 2017. Har lovat hämta mina systersöner på dagis. Tänkte därför lämna jobbet redan strax innan tre. Men ett möte drar ut på tiden, så jag blir tio minuter sen mot vad jag har planerat. Tack och lov.

Fokuserad på mötet vet jag inte vad som samtidigt pågår ett par hundra meter härifrån. På Drottninggatan i Stockholm. Samma område som jag cyklar genom varje dag på väg till och från jobbet. En mordmaskin som plöjer fram.

När jag så småningom kommer iväg från jobbet har jag hört vad som hänt men ändå inte tagit in omfattningen och allvaret. Mitt uppdrag är bara att hämta pojkarna. Men gatan har stängts av och jag ser människor med rädsla och chocki blicken som skyndar bort från den. Tar i stället Sveavägen. Möts av ambulanser, polisbilar och militärmotorcyklar i en strid ström. Tänker att jag ska meddela min syster att jag blir sen. Tar upp telefonen, har sju missade samtal från henne och ett kort ”Ring!!!” i ett sms. Oron i det. Men vi får kontakt, och nu brister jag.

Den där dagen är en sådan dag som jag tror att många, likt mig, kommer ihåg precis vad man gjorde när man hörde nyheten. Som 11 september och som när Olof Palme mördades.

I detta nummer berättar dåvarande tillförordnad säkerhetschef samt så kallad Tjänsteman i beredskap i Stockholms stad, Kari Ojala, om sina minnen av krisarbetet ett år efter attacken på Drottninggatan.

Att ha beredskap i tjänsten, oavsett vad man är ålagd att vara redo för, är tufft, visar vår egen undersökning bland 600 chefer. Många gånger beror det på dåliga eller obefintliga avtal. Gör om och gör rätt är mitt budskap till arbetsgivarna. Därför att chefer, som är redo för att allt kan hända, ska man vara rädd om.