Övergreppet var mitt straff

29 januari 2018

Jag är ganska snäll, men långt ifrån Guds allra bästa barn.

När jag pluggade jobbade jag ett kort tag extra med att sälja glass från en kringkörande lastbil med glad jingel. Det var mitt i smällkalla vintern, och nästan ingen var sugen på glass. Utom jag. Och då hände det att jag någon gång eller två tog med mig ett glasspaket hem. Jag tyckte väl att jag var värd det, även om jag absolut inte försvarar det i dag. Tvärtom är det ganska skämmigt att skriva om det här.

En kväll plingade chefen på min dörr där jag bodde ensam hemma. Vi satte oss i soffan, och efter ett tag tog han ett fast grepp om mig, och kom alldeles för nära. Jag blev rädd, men hade kraft nog att bryta mig loss och lyckades på något sätt sjasa iväg honom ut från lägenheten. Jag gick aldrig mer tillbaka till det jobbet. Och det kanske var meningen. Min analys är att chefen rättfärdigade övergreppet genom mitt snatteri från glassbilen, som han förstås lätt hade genomskådat. Men han hade kunnat konfrontera mig i stället. Eller till och med gett mig sparken på saklig och laglig grund.

Jag vet, nu var det ju ett tag sedan som #metoo-kampanjen var som allra hetast, men det handlar ju om värderingar och attityder mot varandra, och om jämställdhet. Och – för att parafrasera Oprah Winfrey i hennes berömda tal på årets Golden globe-gala – att berätta vår sanning är det mest kraftfulla verktyg vi har för att nå en förändring, och det måste få fortgå till den dagen då ingen längre någonsin behöver säga ”me too” igen.

Ett steg i det är att läsa artikeln som handlar om hur du som chef kan förebygga och stoppa sexuella trakasserier på din arbetsplats. Tänk vad häftigt om du är med och så småningom skriver historia!