Hon får kulturen att blomstra

”Den enda lilla tanten”. Så benämner Kristina Kalén skämtsamt sin roll som kulturchef, eftersom hon inte har någon stor kader av medarbetare. Ändå sjuder lilla Nordmaling av kulturaktiviteter.

Stolarna är framställda, små mattor att sitta på utlagda på golvet. Musikerna Sousou och Maher Cissokho har stämt sina instrument. Och tiden är inne. Det är bara det, att publiken – två förskoleklasser – inte infunnit sig.

Kristina Kalén fingrar på sin mobil, men bestämmer sig för att inte ringa och kolla.

– Jag har gjort mitt. Bokat, ordnat lokal, bjudit in förskolan, påmint. Det får räcka.
Strax därefter far hennes armar upp i luften i en glädjegest: utanför hörs barnröster.

– Underbart!

40 minuter senare, då vi fått höra sagor från Senegal och dansat till musik på den västafrikanska kalebassharpan kora, konstaterar hon att det där förhållningssättet är nödvändigt om hon ska ”överleva” som chef. Hon kan helt enkelt inte ha kontroll på allt hela tiden.

Det kom hon fram till tidigare i vår, då hon kände något hon aldrig känt tidigare, nämligen att bli osäker på om hon gjort det hon skulle. Hon tolkade det som stress och beslöt sig för att börja ha mer is i magen.

Att vara kultur- och bibliotekschef i en liten kommun som Nordmaling innebär att man arbetar utan en kader av kolleger.

– Ofta är det bara en enda liten tant. Här är det jag.

Så när hon har arrangerat evenemang som det med paret Cissokho, är det hon som ordnat allt praktiskt, som lokal, teknik, transport. Så hade hon ju hon alltid jobbat, under alla år som teaterproducent och projektledare. Tills i vår, då hon insåg att det fanns sådant som gick att delegera. Så numera är det teaterföreningen som river biljetterna vid sina vuxenarrangemang och från och med i höst tar skolan över Skapande skola och förskola-arrangemangen.

– Men allt som jag själv tagit beslut om vill jag se. Det är ju jag som är avsändaren.

Vi har lämnat teaterlokalen Oasen nu och gått en våning upp, till biblioteket, som är en av de verksamheter som Kristina Kalén basar för, i sin tjänst som Nordmalings kultur- och bibliotekschef, en tjänst som hon haft i två år.

– Hon har drivit igenom en massa saker, till exempel mer pengar till kulturarrangemang, säger en av bibliotekarierna och fortsätter:

– Ett tag tyckte jag nästan det blev lite väl häftigt, som när vi införde Meröppetbibliotek. Fast det är å andra sidan en väldigt bra satsning.

Meröppetbibiliotek innebär att vuxna låntagare kan kvittera ut en nyckeltagg och därmed får tillträde till lokalerna mellan 7 och 21 varje dag året om, alltså även när biblioteket är stängt.

– Det är helt underbart att se att det är tänt här på kvällarna. Biblioteket är det kulturella hjärtat i Nordmaling och det har fått en extra viktig funktion som kommunalt vardagsrum de senaste åren. Av de 147 personer som skaffat taggen är en stor del nyanlända ungdomar, säger Kristina Kalén.

Just Meröppet-idén var inte hennes egen, utan kom från politiskt håll. Men många andra saker är Kristina Kaléns initiativ. Som att fler kulturföreningar än tidigare söker och får kulturbidrag, att det finns en samlad folder med kulturutbudet i kommunen, att det arrangeras så kallade barnlördagar och vuxen­evenemangen Äntligen måndag. Med mera.

– Fast inget hade gått att genomföra utan den fantastiska och förändringsbenägna personalen. Man kan inte åstadkomma någonting om inte alla säger ja.

Det har alltså hänt en del på Nordmalings kulturfront sedan Kristina Kalén blev kultur-och bibliotekschef. Men hon påpekar också att kulturlivet här var vitalt redan tidigare och nämner bland annat den internationella barockfestival som anordnades här mellan 1987 och 2003 och återupptogs 2014, liksom ett flertal kulturföreningar.

– För att inte tala om kulturen ute i byarna.

Till exempel finns det arton aktiva hembygdsgårdar, berättar hon medan vi går några hundra meter västerut, till kommunhuset. I hennes rum där har skrivbordet fått sällskap av en svart chiffonjé och ett runt bord i brunlackad fanér med tillhörande stolar. Både möblerna och målningarna på väggarna ser ut att vara omkring hundra år gamla. Hon ser nöjd ut då hon berättar att hon fyndat alltihop på den kommunala loppisen, för att göra sitt kontor mer personligt.

Kristina Kalén är en chef med djup förankring i den verksamhet hon leder. Efter att ha gått kulturarbetarlinjen på 1980-talet och utöver det läst bland annat konsthistoria, ­litteraturvetenskap och utställningsteknik, blev hon en välkänd kulturprofil i Umeå. I många år var hon producent för fristående teatergrupper och hon har arbetat på flertalet offentliga kulturinstitutioner i staden och länet. Under kulturhuvudstadsåret 2014 ledde hon det stora konstprojektet Rock Art in Sápmi.

När hon blev uppmanad att söka tjänsten i Nordmaling var det flera saker som lockade, till exempel att få en fast tjänst efter många år som frilans. Att det inte funnits någon kulturchef tidigare hade också betydelse.

– Jag gillar när det finns utvecklingspotential. Och så kändes det vitaliserande att byta jobb i den här åldern, säger 59-åringen.

Och i september 2015 började hon tågpendla de fem milen mellan bostaden i Umeå och Nordmaling, alltid med den strävhåriga taxen Felix som sällskap. Han har fått ett eget rum, i en källare under apoteket. Numera följer även maken Tor Lundmark med på tågresorna, sedan han fått jobb som lärare i Nordmaling. Men att flytta hit är inte aktuellt. Paret är rotade i Umeå och dessutom finns det en poäng med att ha arbetsplatsen på avstånd för att inte frestas att gå på varje arrangemang, tror Kristina Kalén.

– Däremot har jag haft stor nytta av mitt stora nätverk från Umeå.

Det och hennes långa erfarenhet gör nämligen att hon vet vilka möjligheter som finns. Som att det gick att köpa loss digitala kopior från Västerbottens museum av alla foton efter mästerfotograferna Agunda Salomonsson och Hanna Bäckman, som verkade i Nordmaling under första hälften 1900-talet. Bilderna har nu ställts ut i Nordmalings bibliotek och blivit grund till ett berättarföreställning.

Att vara kultur- och bibliotekschef innebär, förutom ansvar för kulturbudgeten, också personalansvar för sju personer, fyra på biblioteket, tre i musikskolan.

– Jag tror att jag är rak, rättvis och ganska snäll som chef, även om vissa nog kan uppfatta mig som lite kärv.

– Sedan tror jag att jag är rätt bra på att få med mig folk. Efter att ha hållit på med teater så länge kan jag det där med processer – att man ibland måste driva på, ibland vänta in.

Vilket inte är helt enkelt för en person som hon, som brukar vara snabb både då det gäller att ta beslut och få saker ur händerna.

– Det är bra i många sammanhang, men vi som är snabba behöver också inse att folk har olika slags tempo och klara att vänta.

Varje onsdag är en till två timmar vikta till personalmöte. Hon månar också om att medarbetarna ska få kulturell påfyllning emellanåt. Hela gänget har varit på studiebesök i Umeås kulturhus Väven, och i vintras var allesammans på litteraturfestivalen Littfest.

– Då tvekade jag inte att stänga biblioteket så att alla kunde åka.  

Hon tycker också det är viktigt att som chef rent praktiskt delta i förändringsarbetet. Som när hon beslutat att ett rum som tidigare använts till referenslitteratur och allmänt ställa-undan-saker-rum skulle göras om till utställningslokal.

– Vi passade på att städa hela bibblan och slängde 20 kubikmeter skräp. Och vi hade fruktansvärt roligt.

Innan vi lämnar hennes rum visar Kristina Kalén sin ”hemliga vägg”. På den har hon tejpat upp ett par mejl hon fått sedan hon tillträdde på sin post. En mormor som uttrycker sin glädje över ett fint barnlördagsarrangemang, en man som ger beröm med orden ”jag saluterar dig!”.

För även om Kristina Kalén i grunden är en person som tror på sig själv har också hon dagar då hon tvivlar.

– Men när jag läser de här mejlen förstår jag varför jag håller på.