• Mikael Lekfalk.

  • Många möten är en del av en kommundirektörs vardag. Här sitter Mikael i dagens tredje tillsammans med utvecklare och nämndsekreterare Sofia Riström.

  • Favoritskivorna ligger alltid i bilen.

  • På Luleå stadshus sitter kommunvapnet bestående av två nycklar. Mikael har ett likadant, fast litet, fastsatt på sin kavaj.

Ledarskap

Mikael vågar släppa kontrollen

10 november 2016

En skäggig, två meter lång hårdrockare som nobbar möten efter klockan fem. Mikael Lekfalk är inte någon traditionell kommundirektör. Dessutom ogillar han detaljstyre och är feminist.

Hårdrocks­imagen har fått maka på sig under årens lopp. Numera har de urtvättade t-shirtarna och gympaskorna ersatts av kavaj och blanka skor. Men jeansen och de tjocka silverringarna vägrar han ge upp. Liksom den något rebelliska synen på hierarkier och vad en kommundirektör kan förväntas göra och inte. Att visa sig i badbyxor och att doppa sig i iskallt vatten för att uppmärksamma sjukdomen ALS, är en sådan sak. Och att gilla att få mothugg.

– Hierarkiska strukturer hämmar. Man får mycket mer information om man är prestigelös. Och det försöker jag vara. För inte så länge sedan sa en nyanställd medarbetare under ett ledningsmöte att jag tänkte fel, flera gånger. Dessutom hade hen rätt! Det var modigt, tycker jag, säger Mikael Lekfalk och tar ett långt kliv in på sitt kontor i Luleå stadshus.

Mikael började som första linjens chef inom funktionshinderomsorgen för drygt 20 år sedan. Direkt efter universitetsstudierna på sociala omsorgsprogrammet i Norrköping – han är uppvuxen i östgötska Kisa – klev han på uppdraget som enhetschef på det privata vårdbolaget Bellstasund AB, numera Solhaga-
gruppen.

Han hade tur och hamnade i ett sammanhang där han fick mycket stöd och möjlighet att utvecklas som chef. Sedan träffade han sin fru (numera ex-fru) och flyttade till Luleå och fick jobb som socialchef i Jokkmokk. Därefter blev det ännu ett socialchefsjobb i Kalix och sedan ett till i Piteå och därefter tog han samma tjänst i Luleå. Sedan i april i år är han kommundirektör i Luleå.

– När jag tog socialchefsjobbet i Luleå bestämde jag att det här får bli det sista. Så att bli kommundirektör kändes som en passande utmaning. På många sätt är det mycket mer utsatt att vara socialchef eller första linjens chef. Då är du pressad mellan verksamhetschefen, medarbetarna, brukarna och anhöriga. Att vara enhetschef är tufft, det är verkligen ingen lek, säger han på östgötska som då och då blandas upp med norrländska.

Det är dags för dagens första möte. Socialchef Gabriella Sjöström kommer för att planera hur besöket med Laura Hartman, ordförande i regeringens tillitsdelegation, ska läggas upp. Hartmans jobb är att arbeta för mer tillit i styrningen av bland annat kommunerna.

– Detaljstyrningen från statligt håll är ett problem, men vi kan göra väldigt mycket
åt det själva. Jag köper inte att allt är statens fel. Att bete sig som ett offer och hålla på
och skylla ifrån sig leder ingenstans, säger Mikael.

Luleå har gjort flera förändringar för att öka handlingsfriheten för socialsekreterarna. Kommunen har anställt fler mellanchefer för att stötta dem och fler administratörer som ska ­avlasta. En del beslut rörande försörjningsstöd har flyttats från politikerna till tjänstemännen.

I dag kan socialsekreterana själva besluta om större frågor utan beslut i socialnämnden. Hemtjänsten har också fått mer utrymme att fokusera på brukarnas behov och mindre på tiden det tar att utföra insatserna.

”Det är bara att köra”. ”Blir bra det”, säger Mikael, lyssnar uppmärksamt, nickar och hummar medan Gabriella Sjöström pratar. Det är lätt att förstå att Mikael har rykte om sig att vara bra på att lyssna in, verka i det tysta, lyfta fram andra och att delegera. Men det sägs också att han är bra på att få saker att hända och driva på förändringar.

– Jag är inte den som går igång på att förvalta och göra saker ungefär lika bra och på samma sätt som förra året. Att kliva ur komfortzonen och att motivera andra, få dem att tycka det är kul att gå till jobbet och vilja leverera. Det är min grej, säger han när Gabriella hastat vidare till nästa möte.

Men även om Mikael är förtjust i förändringar är det som bekant något som inte alltid tas emot med öppna armar. Och även om de flesta är överens om att något behöver göras kan det vara trögt att se till att något faktiskt händer. För att få saker gjorda har Mikael ett knep: att göra en tydlig överenskommelse. Tillsammans med den som tar sig an uppdraget skriver han ner på ett papper vad de kommit överens om att åstadkomma. Sedan skriver båda under med sina namn. Om det är någon som inte levererar blir det på så vis lättare att prata om varför och om det går att göra något åt det. Men om ingenting händer och resultatet uteblir säger han ifrån.

– Då bränner jag av. Antingen utför man uppdraget eller så gör man inte det och då får det konsekvenser, säger han med eftertryck.

Det är alltså så han får saker att hända. Och han erkänner villigt att han säkert kan uppfattas som aningen rastlös.

– Ja, jag vill helst gå på lösningen direkt och inte hålla på och tröska igenom en massa. Ofta får jag hejda mig. Ibland kan det ju faktiskt finnas en poäng med att ha med sig hela bakgrunden.

Andra frågor som Mikael också gjort sig känd för att driva med emfas är jämställdhet och att jobba för att motverka våld i nära relationer. Män som slår kvinnor är något han som barn levt nära in på.

– Det fanns i min släkt. Därför har jag sett vad det kan göra med en människa. Hur det kan bryta ner självförtroendet. Och det gör mig så förbannad, säger han.

Oftast är det kvinnor som är engagerade i frågan, konstaterar Mikael. Och det är kvinnor som kommer till föredrag, träffar och filmvisningar.

– Men jag vill göra det här till en viktig fråga för män också. Just nu jobbar jag med att bearbeta toppar i näringslivet här i Luleå, som oftast är män, för att få dem att stiga fram och ta ställning mot våld i nära relationer, säger han.

Luleå har också en anställd jämställdhetsstrateg som håller på att jobba med att implementera jämställdhetsperspektivet i alla kommunens verksamheter. Uppdraget handlar om att bygga upp en strategi för det och att utbilda alla berörda: nämnder, chefer och bolag.

– När man får de här glasögonen på sig ser man saker som behöver rättas till överallt. Varför har till exempel inte hemtjänsten, som är ute och kör på svårtillgängliga ställen, fyrhjulsdrift på sina bilar? Det har man ju i andra, mansdominerade, verksamheter säger Mikael och slår ut med händerna.

Att förändra ingrodda kulturer, ”sådant som sitter i väggarna”, ligger uppenbarligen Mikael varmt om hjärtat. Till exempel försöker han också angripa den arbetsnarkomanikultur som finns i kommunen. Att lägga möten före klockan åtta på morgonen eller efter klockan sex på kvällen är inte längre okej. Och inte heller att jobba på tills arbetsuppgifterna tar slut.

– Ska man genomföra en sådan förändring är det en förutsättning att vara den högste chefen. Och man måste börja med sig själv. Numera försöker jag gå hem senast klockan fem. Poängen är också att det inte blir ett bättre resultat för att man sitter kvar på kvällen och harvar.

Chefers förutsättningar att kunna göra ett bra jobb och att ha ett liv även utanför jobbet är ett ämne som verkligen engagerar honom. Själv ägnar han gärna fritiden åt att spela tennis, engagera sig i sonens fotbollslag och att vårda långdistansrelationen till fästmön i Stockholm. Att ge chefer möjlighet till balans mellan jobb och fritid är också en avgörande rekryteringsfråga om man ska kunna få tag på bra chefer i framtiden.

– Vi vill ju ha de personer som kan bli de bästa cheferna. Inte bara de som till exempel inte har småbarn. Folk ska inte behöva jobba bort sina äktenskap eller hela tiden känna att de väljer bort sina barn, slår han fast.