De har receptet för god omsorg

Ett socialt synsätt, ett närvarande ledarskap och en nypa småländskt ­bondförnuft. Den blandningen har lyft äldreomsorgen i Emmaboda och lockar studiebesök från hela landet.

Det är något särskilt med äldreomsorgen i Emmaboda, något som lockar besökare från hela landet. Nästan var tredje kommun har skickat hit en delegation för att få svar på frågan: hur kan ni år efter år ha så hög kvalitet i verksamheten till en så låg kostnad?

– Vill man ha fördelarna med vårt arbetssätt kan man inte bara plocka ett russin ur kakan. Man måste köpa hela konceptet för allt vi gör hänger ihop, säger enhetschefen Malin Steen.

Så var börjar egentligen denna historia? Med framlidna eldsjälen Britt-Marie Claesson som med sin starka tro på människor och deras förmågor satte Emmaboda på äldreomsorgskartan? Eller med forskaren Peter Westlund som år 2002 försökte ringa in kommunens framgångsfaktorer i rapporten Socialt synsätt i äldreomsorgen?

– Utan Britt-Maries kloka tankar om människors behov av att finnas i ett sammanhang hade vi aldrig varit där vi är idag, säger enhetschefen Anette Isaksson.

– När Peter Westlund skrev om oss märke vi att andra blev nyfikna på hur vi jobbar, fyller Malin Steen i.

Så vad är det för märkvärdigt med äldreomsorgen i Emmaboda? Under många år har de legat högt i Socialstyrelsens öppna jämförelser. Brukarna inom särskilt boende och hemtjänst är nöjdast i landet och de möter ofta samma personal. Till en kostnad som är betydligt lägre än rikssnittet.

En framgångsfaktor är det verksamhetsnära ledarskapet. Det är de tre enhetscheferna Malin Steen, Anette Isaksson och Therese Axelsson överens om. I stället för att husera i ett kommunhus några kilometer bort har alla enhetschefer i Emmaboda kontor ute i verksamheten. Det är en förutsättning för den nära och vardagliga relationen mellan chefer och medarbetare, menar de.

– Att sitta ute i verksamheten gör att man lär känna sin personal. Vi vet vad alla heter, vilka arbetsuppgifter de brottas med och på det sättet kommer vi också närmare de personer vi ger stöd, säger Therese Axelsson.

– Det ger oss också trovärdighet när vi pratar om olika förbättringsåtgärder. Omsorgsassistenterna lyssnar på det vi säger eftersom de vet att vi har koll på verksamheten. Vi slipper höra att – ”du vet inte hur det är, du är ju aldrig här!”, säger Anette Isaksson.

– Det är viktigt att arbetsgrupperna inte är för stora, vi har bestämt att vi inte ska ha mer än cirka 30 underställda. I vissa kommuner har man 60–70 personer under sig, då skulle vårt sätt inte fungera, säger Malin Steen.

Från Anette Isakssons lilla arbetsrum är det högst ett par meter till personalrummet. Dörren dit står på vid gavel och omsorgsassistenten Elisabeth Johansson är fullt upptagen med att skriva in sitt önskeschema för de kommande sex veckorna.

Här styr personalen själva över sin schemaläggning, inga datasystem som spottar ut turer som ingen är riktigt nöjd med. Blir det diskussioner om vem som ska jobba julafton eller midsommarafton får man prata med varandra och hitta en lösning som känns rättvis.

– Det behöver inte vara krångligare än så, det passar både verksamheten och oss privat. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att lägga scheman, säger Elisabeth Johansson.

En annan framgångsfaktor är allaktivitetshuset Loket som är navet i hela verksamheten och öppet även för organisationer och föreningar. Här finns, förutom enhetschefernas kontor, personalrum och möteslokaler, också en restaurang, en lokal för fotvård, vävstuga, snickeriverkstad och solrummet Mauritius med sandstrand, värme och vågskvalp.

Två nyanlända flyktingar spelar biljard och strax intill står en omsorgsassistent och betraktar den välfyllda anslagstavlan i foajén. Loket är en plats för möten och aktiviteter.

– Alla kurser och träffar gör att det är puls i huset och många spontana möten. Anslagstavlan har en jätteviktig roll. Hit går personalen på morgonen så att de kan berätta för de enskilda vilka aktiviteter som finns under dagen och veckan, säger Anette Isaksson.

Delaktighet, dialog och relationer är ord som återkommer när hon och hennes kolleger berättar om verksamheten. Här finns förmodligen arvet efter Britt-Marie Claessons tankar om ett socialt synsätt – till skillnad från ett medicinskt synsätt – inom äldreomsorgen.    

Människan är en social varelse och de nära relationerna är förutsättningar för en värdigt och meningsfullt liv. Så kan själva grundtanken formuleras. För att komma dit måste de enskilda bjudas in och bli delaktiga i sin egen omsorg och vård.

Betoningen ligger på omsorg, inte på vård. Det är ingen slump att personalen i Emmaboda heter omsorgsassistenter och inte undersköterskor.

– Många inom äldreomsorgen tänker som inom sjukvården och det leder tanken fel. Här får människor insatser under längre tid och vi måste skapa helt andra relationer än vad man hinner på två dagar på ett sjukhus, säger Anette Isaksson.

Största hotet är stressen som kan smyga sig in i arbetet. För att undvika det pratar man inte om hur lång tid olika insatser bör ta.

– Det förstör det sociala arbetet. Personalen är längre hos en person och kortare hos en annan, det jämnar ut sig. Det gäller att fokusera på insatsen och inte stirra sig blind på klockan. Då blir man nöjdare med sin insats och känner sig inte lika stressad, säger Malin Steen.

Är det inte en kostsam inställning?

– Nej, tvärtom. Jag vill påstå att vi är bra på att plocka fram den enskildes förmågor, det innebär att många insatser aldrig behöver sättas in. Dessutom mår personalen bra av att inte behöva stressa, sjuktalen i Emmaboda ligger långt under snittet för landet.

Att behålla det naturliga, är ett ledord för äldreomsorgen i Emmaboda. Ett särskilt boende ska inte vara ett ställe där man över en natt förändrar sitt liv och plötsligt slutar att göra saker som man tycker om och alltid har gjort tidigare. Den som är van vid och tycker om att tvätta sina kläder får följa med att hänga tvätten, den som vill handla men inte klarar det på egen hand får åka med till affären och så vidare.

På frågan om det inte blir krångligt och ohanterligt skakar de unisont på huvudet.

– Nej, vi är inte rädda för individuella insatser. En man tyckte inte om att handla på Ica i Emmaboda, då skjutsades han till affären i Lindås där han kände sig hemma. Det gäller att hitta lösningar och mår man bra så klarar man sig bättre utan andra insatser, säger Therese Axelsson.

Nog låter det som ganska basala saker. Ändå åker politiker och omsorgspersonal till Emmaboda för att höra hur de kan vara så bra.

– Det enkla är ofta det bästa, ibland känns det som om andra krånglar till det. Som att de snärjer in sig i olika system med allt från schemaläggning till nyckelfria lås som inte fungerar. Om man i stället betraktar äldre människor på samma sätt som man ser på alla andra så är det inte så komplicerat, säger Anette Isaksson.