Christer tar motionen på allvar

Allt fler chefer motionerar på hög nivå. Hur påverkar det ledarskapet? Ska alla tvingas träna, och tål chefen att få stryk? Chefen i Fokus tog pulsen på Christer Linderborg, orienterare, löpare och chef på hjälpmedelcentrum.

Christer Linderborg haltar lätt när han tar emot i entrén på sin arbetsplats på hjälpmedelscentrum i Västerås. Kryckorna står lutade mot väggen inne på kontoret.

– Här skar de upp och lossade hälsenan, hyvlade ned benet, satte in skruvar och sydde fast senan på nytt, säger Christer Linderborg och visar på sin fot.

Skadan och operationen är konsekvensen av för hård träning inför ett maratonlopp. Sårläkningen har gått bra, men hälseneoperationer är komplicerade och än vet inte Christer Linderborg om han blir helt återställd. Rehabiliteringen tar ett år.

– Jag kommer inte att utsätta min kropp för ett maraton igen. Målet är att kunna springa på motionärsnivå några gånger i veckan.

Christer Linderborg började träna i 30-årsåldern. Intresset för långdistans väcktes när han kom i kontakt med ett ultramaratonlag från Japan och sprang ett par av sträckorna i en långloppsstafett. Sedan dess har det blivit flera maratonlopp, vasalopp och vätternrundor. Och inte minst orientering.

– Det är den optimala träningsformen. Skonsamt och öppet för alla. I klubben åker vi på träningsläger och tävlingar där både världseliten och amatörer är med.

Christer Linderborg understryker att han inte är elitmotionär. Han tillhör inte den grupp som kör stenhårda pass dagligen och står längst fram på startlinjen. Men visst är han tävlingsmänniska. Och idrottstänket finns med i ledarskapet.

– Ja, väldigt mycket. Till exempel om vi ska göra en förändring. Då är jag noga med vad målet är, och att alla vet att det är dit vi ska nå. Och att vi har en tydlig tränings- eller handlingsplan för att kunna nå delmål under resans gång.

Även inför specifika situationer i arbetet kan Christer Linderborg hitta liknelser med idrottande. För att nå framgång i cykling behövs en bra cykel och en löpare måste ha rätt sorts skor, och förutom god kondition också ett bra löpsteg. På samma sätt behöver både lagerarbetare, chaufförer och sjukgymnaster på hjälpmedelscentrum använda rätt metoder och utrustning för att kunna göra ett bra jobb. Liksom han själv.

– I långdistanslöpning är det bra att känna sin egen kropp och knopp, att vara mentalt förberedd. Samma sak gäller inför ett kundmöte. Ju bättre man känner sina egna förmågor desto bättre går det. Till exempel hur man reagerar på en konflikt: undviker jag träskmarker eller klarar jag att springa rakt igenom?

Finns det en risk att ditt intresse för träning påverkar dig även när du rekryterar personal?

– Ja, det erkänner jag motvilligt. Det är väldigt lätt hänt att anställa personer som är lika en själv. Men jag är fullt medveten om det, tycker illa om det, och jobbar för att styra bort den risken. Så jag har alltid med en rekryteringsexpert från HR med vid anställningsintervjuer.

Christer Linderborg är chef över 35 anställda och hans intresse för träning har smittat av sig. På uppmaning av personalen drog han för ett par år sedan igång en löpargrupp. Det började med en lunchföreläsning om träning där Christer Lindeborg fick klart för sig att många trodde att han tränade betydligt mer. Genom att berätta att det för en 45-åring räckte med tre pass i veckan för att springa Stockholm maraton under fyra timmar väcktes intresset. Inte för maraton, men för att sätta upp mål och träna strukturerat med både långdistanspass och intervaller.

– Som mest var vi tio stycken, det var ett bra resultat. Och varje år har vi sprungit Blodomloppet 10 kilometer tillsammans. Jag får frågor om att dra igång löpargruppen igen, men just nu går det ju inte.

Måste det vara du som leder träningen?

– Nej, jag tror till och med att det är bättre med någon annan. Man kan ju ha flera grupper där även de som vill ta det lite lugnare kan delta. Men jag vill inte leda en grupp där man tar det lugnt. Om jag ska tycka att det är intressant ska det vara med personer som har samma inställning som jag.  

Så, handen på hjärtat, skulle det fungera för dig att inte vara bäst när ni springer tillsammans?

– Nu är jag ju inte på topp och i fjol sprang jag Blodomloppet trots att jag hade ont. Och fick spö med flera minuter av en anställd som nog hade satt upp som mål att slå mig. Men visst, jag vill ju vinna, och om jag kunnat hade jag gjort mitt yttersta för att hålla alla bakom mig.

Vinnarskalle till trots, Christer Lindeborg är tydlig med att alla ska kunna delta i friskvården på sina egna villkor. Han är noga med att hålla elittänket borta när det handlar om arbetsgivarens roll i att måna om personalens hälsa. Ansvaret sträcker sig till att ge goda förutsättningar att kunna motionera. Men han tvivlar på att friskvårdsbidrag eller friskvårdstimme är tillräckligt.

– Det är nog ganska vanligt att gymkorten blir oanvända efter ett par träningspass. Och effekten av friskvårdstimme är väldigt liten. Här kanske det skulle utnyttjas av mig själv och tio andra.

Så vad är alternativet? Obligatorisk träning på arbetstid?

– Ja, det är jag mycket positiv till. Jag säger inte att det är arbetsgivarens ansvar att personalen ska träna, men jag är övertygad av att alla mår bättre av att motionera. Men obligatorisk träning måste anpassas efter förmåga och intresse. Det ska finnas mycket att välja på, promenader likväl som löpning. Även cykling till jobbet skulle kunna räknas som arbetstid. 

Men det handlar ändå om att kräva att personalen motionerar. Ska arbetsgivaren också ha synpunkter på vad anställda äter och hur de lever sina liv?

– Nej, inte mer än att följa upp och diskutera det som påverkar hur individen klarar sitt jobb. Om någon mår dåligt måste man kunna diskutera vad det beror på. Det kan vara stress på jobbet, pendling, sömn, kost och träning. 

Och erbjuda träning?

– Jag tycker att jag som arbetsgivare ska kunna möjliggöra att anställda har en god hälsa. Och det ska finnas träningsaktiviteter som alla kan delta i. Det är därför jag är så positiv till orientering. När jag var ung var
det ingen som sa åt mig att jag var duktig i idrott. När jag blev vuxen upptäckte jag att i orientering gick det att vara med på egna villkor och att folk ger mig uppskattande dunkar i ryggen.