’’Tonen hos oss är rå men hjärtlig” och ”Jobbar man här måste ha sinne för humor och tåla lite skämt”. Så brukar en av fastighetsskötarna som jobbat längst på avdelningen säga.

Irina är ganska ny och har fokuserat på att lära sig jobbet som chef över drifts- och verksamhetsavdelningen, vars uppgift är att sköta underhållet av kommunens idrottsanläggningar. Därför har hon inte lagt sig i vad hennes medarbetare säger eller gör på fikarasterna. Men hon har lagt märkt till att det skämtas friskt, särskilt när hon inte sitter med, utan bara råkar gå förbi fikarummet på väg till sitt kontor.

Personalgruppen, som består av fem män i olika åldrar, är stabil och personalomsättningen har under lång tid varit låg. Det finns en tydlig informell ledare (han som säger att tonen är rå men hjärtlig) som de andra fastighetsskötarna lyssnar till. För Irinas del har upplägget hittills fungerat bra, eftersom hon låtit personalgruppen jobba på som de själva vill medan hon fokuserat på att lära sig sina nya arbetsuppgifter.

Men nu har en kvinnlig fastighetsskötare, som inte verkar uppskatta skämten, anställts. Hon har inte sagt något, men Irina märker att hon drar sig undan och inte vill vara med när det är dags för kaffe och bulle. Till saken hör att Irina inte vill bli av med vare sig den nyanställda kvinnliga fastighetsskötaren eller någon av de äldre männen som jobbat på kommunen länge och som har gedigen erfarenhet av jobbet.

Irina känner till att det finns en värdegrund där det tydligt framgår att kommunen är en arbetsplats där alla ska känna sig välkomna, oavsett bakgrund, sexuell läggning eller kön. Men hur den ska implementeras i den verksamhet där hon befinner sig har hon ingen aning om. Vad ska Irina göra?