Det var med gott självförtroende som Sofia Faström kom till Svaleboskogens äldreboende i Göteborg som enhetschef för två år sedan. Hon hade flera års erfarenhet från en liknande tjänst i Kungälvs kommun och kände sig därför ”på banan”. Enheten på Svaleboskogen hade dock varit chefslös under en tid. Rutiner och kvalitetsarbete saknades och disciplin- och rehabärenden hade blivit liggande.

– Det var mycket att ta igen och det var rörigt. Men jag tänkte att det här går att ordna. Jag var beredd. Trodde jag.

Sofia Faström hade ansvar för 36 underställda medarbetare. Alla tjänster var dock inte bemannade, då ett antal personer hade sagt upp sig, och nyrekryteringen gick trögt. Dessutom sjukskrevs många bland personalen på grund av den pressade situationen.

– Det var svårt att få tag på timvikarier, och därför tvingades jag att beordra in ordinarie personal att ta extra pass. Det blev ett jätte­stort stressmoment för mig. För samtidigt visste jag att om jag beordrade in någon skulle den personen kunna bli sjuk dagen efter, och då skulle jag få beordra in ytterligare personal.

När det var som värst, förra hösten, tvingades Sofia Faström beordra in personal varje dag.

– Jag försökte trolla med knäna för att få det att gå ihop. Det var en panikartad känsla. Jag fick svårt att sova och att koppla av.

Tankarna på jobbet malde i huvudet. Skulle hon klara att bära arbetsmiljöansvaret? Hur skulle hon få tid att utöva det nära ledarskap som personalen så väl behövde? Skulle hon själv orka ta sig till jobbet nästa dag?

Stressen gick också ut över familj och fritid. Allt hon ville göra på sin lediga tid var att vila.

– Jag hade trott att jag var bra på att hantera stress, men jag har aldrig varit så utsatt tidigare. Nu funkade det inte längre. Situationen var ohållbar. Om inget gjordes skulle jag bli tvungen att sluta, trots att jag ändå trivdes på jobbet.

Sofia Faström insåg att hon inte skulle kunna lösa situationen själv, och tog upp saken med områdeschefen i Majorna-Linné, Carina Särnblom.

– Det är aldrig kul att säga att man inte fixar det, men det handlar om att vara konstruktiv, säger Sofia Faström, som hade sneglat på hemtjänsten i samma område.

Där hade man beslutat att anställa en social­omsorgshandledare som hjälper enhetscheferna och medarbetarna med uppgifter som genomförandeplaner och bemötandefrågor. Sofia Faström föreslog att en liknande tjänst skulle skapas i äldreomsorgen.

För Carina Särnblom var det en självklarhet att hitta en lösning på Sofia Faströms pressade situation.

– Det är mitt ansvar att arbetsmiljön är dräglig. Så jag tog kostnaden för att Sofia kunde anställa en socialomsorgshandledare som till en början kopplades enbart till henne för att hon skulle få stöd där och då, säger Carina Särnblom.

Hon menar att det blev en lyckträff och upprinnelsen till att en omsorgshandledare per äldreboende i området nyligen anställts.

Samtidigt pågick en omorganisation, och Sofia Faström fick en mindre personalgrupp att leda. Antalet underställda medarbetare minskade till 26.

Den krympta personalgruppen och utgiften för en socialomsorgshandledare var två av de mest betydelsefulla saker som arbetsgivaren gjorde för att den pressade situationen skulle vända, menar Sofia Faström.

Den tredje avgörande faktorn ordnade hon på egen hand.

–En arbetsgivare kan aldrig få tyst på ens egna tankar. Det är mitt eget ansvar att bryta stressande tankemönster som jag själv skapat i mitt eget huvud, säger Sofia Faström, som kontaktade psykologstudenter som behövde en ”försökskanin”.

Ungefär en gång varannan vecka i ett halvår träffade hon en handledare från universitetet, vilket kunde ske på arbetstid.

–Jag lärde mig hur jag själv fungerar, hur jag hanterar stress och hur jag ska göra nästa gång innan det går för långt. Vi har också pratat om att stress inte är farligt, bara man får återhämtning, för att jag inte ska vara rädd för att bli stressad igen.

Samtidigt fortsatte Carina Särnblom, tillsammans med alla enhetschefer samt Vision och Kommunal, arbetet för en bättre kvalitet inom äldreomsorgen, som politikerna hade beslutat att avsätta resurser till. I varje hus finns nu förutom en socialomsorgshandledare en bemanningsassistent för att få till bra scheman för personalen. Och sedan i september i år har man också anställt en aktivitetspedagog per hus.

–Det har blivit ett lugn bland personalen och enhetscheferna får avlastning, även om det fortfarande finns stressiga perioder, säger Carina Särnblom.

För Sofia Faström är skillnaden stor.

–Jag sover allt bättre om nätterna. Och nu när det finns luft i systemet har jag tid att ta emot saker när de händer och jag kan vara en engagerad och närvarande chef.