Underjordiska korridorer leder fram till riksdagshusets andaktsrum. Ljusen fladdrar i den fönsterlösa lokalen. Ljuden är dämpade – hit in når inte den politiska debattens vassa formuleringar och uppskruvade tonlägen.
– Vi ser ut som en frimurarloge, skojar en av andaktsbesökarna som just slagit sig ned på bakre bänkraden.
Runt honom bara män, prydligt klädda i mörka kostymer och blankborstade skor. Första kvinnan droppar in och utbrister: ”Här var det mangrant!”.
Framme vid altaret står Niklas Piensoho i pastorskrage och väntar på att klockan ska bli halv nio. Varje onsdagsmorgon, en halvtimme innan debatten i riksdagens plenisal drar i gång, samlas politiker från alla läger för att be. Andakten arrangeras av Riksdagens kristna grupp, en av riksdagens äldsta föreningar.
– Har du valt sånger, Roland? undrar Niklas Piensoho.
Roland Utbult, kristdemokrat från Västra Götaland, ska som vanligt agera kantor. För honom är onsdagsandakterna helt nödvändiga.
– Det här är en väldigt viktig stund – för själen, för kontemplationen och för att samla sina tankar. Att vara riksdagsledamot är en utsatt position. Det är inget jobb, det är ett liv. Ekvationen går ihop tack vare dessa morgnar, säger han.
Niklas Piensoho blev vald till riksdagskaplan för ungefär ett år sedan och är den första frikyrkopastor som har haft det uppdraget. I vanliga fall är han pingstpastor och föreståndare för Filadelfiakyrkan i Stockholm.
Alla är samlade och Niklas Piensoho hälsar välkommen. Efter psalmen Stilla natt pratar han länge om en strof ur bönen Fader Vår: ”Inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo.”
– Vad menar man med frestelse? En lockelse som ger kortsiktig vinst men rymmer långsiktig förlust. När man känner lockelse finns det en väg att gå, enligt Jesus. Det är att be.
Han vrider och vänder på meningens innebörd. Drar lärande anekdoter ur sitt eget liv, får folk att skratta i bänkraderna.
– Ibland är det svårt att veta om något är en möjlighet eller en frestelse. En gång fick jag erbjudande om att bli vd i ett bolag. Jag tänkte: det här är nog ändå en möjlighet. Men jag pratade med min fru Helena och vi sa: låt oss ägna någon vecka åt att be.
Efter den veckan tackade Niklas Piensoho nej till jobberbjudandet.
– Jag insåg att det hela nog handlade om en frestelse. Bönen är en oerhört viktig riktningsgivare.
Andakten är slut och ledamöterna, som nyss knäppt händerna i en gemensam bön, blir återigen partimotståndare, redo att argumentera mot varandra i talarstolen.
Christer Engelhardt, Visionmedlem, socialdemokrat och diakon från Gotland, säger att han tycker om att man träffas över partigränserna och samfundsgränserna i den kristna gruppen.
– Vi vet varandras partibeteckningar, men inte vilka samfund vi tillhör. För mig märks det inte att Niklas är pingstpastor, han skulle kunna vara präst i Svenska kyrkan. Det är ingen skillnad på andakten, säger han.
Niklas Piensoho gör sig redo att åka tillbaka till sin vanliga arbetsplats – Filadelfiakyrkan som ligger på Rörstrandsgatan i centrala Stockholm. Det är svenska pingströrelsens största församling med 5 700 medlemmar.
Det var inte helt okontroversiellt att Niklas Piensoho rekryterades till församlingen för sju år sedan. Han hade nämligen inte rötterna i pingströrelsen, utan var då pastor i en Missionsförsamling i Fiskebäck.
Han tillhör inte dem som är uppvuxen inom frikyrkorörelsen, utan blev kristen först i ettan på gymnasiet.
– Mormor var däremot en vardagsfrom människa. Som yngre tyckte jag att det var frustrerande att höra henne upprepa ”Gud kan hjälpa dig”. Och nu är det jag själv som upprepar samma mantra, säger han och ler.
– Att bli pastor var en kallelse. Det är synd att man inte längre pratar om kall även inom andra yrkesgrupper. Det är hälsosamt med en kallelse, för det ger större mening åt arbetet.
I Filadelfiaförsamlingen är han chef över 50 anställda, men ska också stötta de många församlingsmedlemmar som jobbar ideellt.
– Det gäller att se folk, och bidra med stöd för att de ska känna sig trygga. Det handlar om att bemyndiga människor och se till att de växer. Jag tilltalas av tanken på chefskapet som en föräldraroll. Jag tycker om mina medarbetare, det är en djup känslomässig relation.
Niklas Piensohos arbete påminner till stor del om en företags-vd:s. Han ägnar sig åt planeringsmöten, verksamhetsplaner och budget.
– Fast med skillnaden att pengar inte är vårt mål, utan bara vårt medel.
Vad är det jobbigaste du gjort som chef?
– Vi har fått säga upp när vi inte haft tillräckligt med ekonomiska medel. Att göra det utan att människor går sönder är en jätteutmaning. Det gäller att hjälpa människor att rädda ansiktet. Ingen ska bli ovärdigt behandlad.
Filadelfiaförsamlingen krymper liksom många andra församlingar i medlemsantal. Men Niklas Piensoho ser positivt på framtiden.
– De senaste tio åren har det vuxit fram en genuin nyfikenhet på den kristna tron och på kyrkan. Förut var kyrkan en del av maktstrukturen och folk har känt behov av att ta ett rejält steg bort. Nu har det gått så lång tid att man kan återknyta relationen.