Victoria Dyring: 'Spökjobbet stack ut i mitt cv'
2013-11-12, Tidningenvision.se
Fakta
Ålder: 40 år.
Yrke: Journalist, programledare, tv-producent.
Aktuell: Programledare för Vetenskapens värld, varje måndag i SVT.
Vilket var ditt första jobb?
– När jag var 16–17 år började jag jobba extra i en livsmedelsbutik i Uppsala. Först satt jag i kassan, sedan avancerade jag till avdelningen för spel och dobbel och blommor. Jag kunde ju inte ett jota om V75 och sånt, så jag fick snabbt lära mig den branschen.
– Jag jobbade kvar ganska länge. Vi var ett bra gäng och jag hade roligt.
Kan man säga att du var florist?
– Nej, några var florister, fast inte jag som jobbade kvällar och helger. Men man lärde sig massor, fick göra arrangemang, och skulle någon ha en brudbukett fick man vackert sätta ihop en. Till slut blev jag riktigt haj på det där. Jag är fortfarande en jäkel på att binda blombuketter.
Har du haft fler jobb?
– Jodå. Sedan började jag plugga teater, gick teaterskolor i Stockholm, och i samband med det sökte jag jobb som spöke på Gröna Lund. Det jobbet var faktiskt avgörande för att jag så småningom fick komma på anställningsintervju på tv.
Va? Kan ett extraknäck som spöke vara meriterande för tv?
– Jo, därför att det sticker ut i ens cv. Det har jag själv märkt när jag jobbat i produktioner och anställt folk. Rätt utbildning och erfarenhet är såklart toppen, men när det också finns något som inte är ”by the book” – som ett bissart uppdrag, eller ett ovanligt intresse – då blir man nyfiken och läser lite extra. Spökjobbet stack ut i mitt cv.
Och hur var det i spökhuset?
– Rätt galet faktiskt. Man går omkring sminkad och utklädd i mörker, besökarna leds längs en snitslad bana och själv rör man sig i lönngångar så man kan hoppa fram och skrämma livet ur folk.
Det händer tydligen att folk blir så rädda att de slår spökena. Råkade du ut för det?
– Absolut. När kaxiga killar som skulle visa sig coola inför tjejen eller gänget plötsligt blev så skraja att de nästan kissade på sig var det inte ovanligt att en hand åkte upp. Rätt mänskligt egentligen. Rädda människor kan ju vara farliga. Så jag åkte på smällar, rena slag. Det var ju knappast roligt då. Men nu kan man skratta åt det.