Vi vrider klockan tio år tillbaka i tiden. Två ögonblicksbilder ur Therese Dahls liv: Musklerna krampar, käkarna värker och kroppen skakar av frossbrytningar. Thereses man hjälper henne att lyfta huvudet och matar henne med krossade värktabletter.
Nästa bild: Dagsljuset flödar obarmhärtigt in genom vårsmutsiga fönster. Hon vaknar flera timmar efter att maken har åkt till jobbet. Ännu en dag av ingenting i huset som hon sällan lämnar.
– Läkarna kunde inte hitta vad det var för fel på mig och det gjorde mig deprimerad, berättar Therese Dahl, som i dag är 45 år och arbetar som systemadministratör på Norrtälje kommuns kontaktcenter.
Det är svårt att förstå att hon för tio år sedan befann sig nere på botten. Hon känns så ljus i sinnet, och liksom skimrar av optimism.
När sjukdomen först visade sig arbetade Therese som undersköterska inom äldrevården i Norrtälje. Hon hade ofta ont i muskelfästena i axlar och höfter. 1999, när hon var 32 år, blev det akut. Hon blev sängliggande med feber och muskelkramp.
– Läkarna kom inte på vad det var och jag hamnade till slut på sjukhus. De testade att ge mig kortison. Då vände det på bara några timmar. Klockan tio på förmiddagen kunde jag inte vända mig själv i sängen, klockan ett kunde jag gå ut genom sjukhusdörrarna för att röka.
Inflammation i sköldkörteln sades vara förklaringen. Hon fortsatte jobba, gifte sig med sin sambo och gav sig av på bröllopsresa till Turkiet. På flyget hem kände hon hur smärtan kom tassande tillbaka – käkarna började värka. Sedan rullade det i gång igen och till slut blev hon sjukskriven på heltid.
Läkarnas kunskaper räckte inte till för att kunna ställa någon diagnos. Hon kände sig, som hon säger, som en "svedavärk-kärring". Hon var sjukskriven i tre år och kunde inte jobba, gick in i en depression och fick panikångest.
– Vi bodde i ett hus på landet, min personliga gräns gick vid husväggen. När min man kom hem kunde jag kanske följa med och handla, men jag gjorde det aldrig själv. Jag fick antidepressiva mediciner –det var som en livboj som hjälpte mig att hålla huvudet ovanför ytan. Och det talades om förtidspensionering eftersom jag inte kunde utföra något jobb.
Under sin sjukskrivning blev Therese Dahl kallad till sin chef på det äldreboende där hon då hade sin fasta tjänst som undersköterska.
– Det var jättehemskt. Jag ombads komma ett visst klockslag för att lämna mitt sjukintyg. Eftersom jag anade något lurt tog jag med mig en representant från fackförbundet Kommunal, som jag på den tiden var med i.
Therese uppmanades att säga upp sig. Chefen menade att hon hade ljugit när hon anställdes, då hade hon skrivit på ett intyg om att hon inte varit långtidssjukskriven de senaste 18 månaderna.
– Det visade sig att jag hade varit sjuk tre veckor precis på tidsgränsen. De ville helt enkelt bli av med mig. Min fackliga representant rådde mig att gå på egen begäran, det skulle se bättre ut på pappret.
Men Therese Dahl, som är uppvuxen med en mamma som varit facklig ordförande, svarade: "Jag kommer aldrig att säga upp mig från anställningen."
Det landade i att hon slutade på arbetsplatsen, men hade kvar tjänsten i kommunen.
– Därefter har arbetsgivaren skött det jättebra. Jag har stöttats och uppmuntrats av en superbra personalsekreterare och en suverän kvinna på Försäkringskassan. De har haft en positiv inställning och varit helt underbara.
Till slut fick Therese Dahl diagnosen
fibromyalgi, något hon inte själv tror att hon lider av.
– Som tur var fick jag en läkare som var jättebra som bestämde att jag skulle äta kortison. Jag blev bättre och ville träffa folk igen.
När Therese började känna att hon var på väg uppåt blev hon erbjuden att gå en kurs för långtidssjukskrivna i Försäkringskassans regi. Där ingick att göra ett personlighetstest, som visade att hennes mest framträdande styrkor är att hon är serviceinriktad och konstnärlig.
– När jag fick frågan "var skulle du vilja jobba?" så tänkte jag: I en växel! Fan vad roligt att få hjälpa folk till rätta!
Det blev bestämt att Therese skulle börja arbetsträna i Norrtäljes kommunväxel. Sju och ett halvt år senare är hon fortfarande kvar, men nu har växeln bytt skepnad och blivit ett så kallat kontaktcenter.
– I samma veva som jag kom till växeln
började man tala om att utveckla den till ett kontaktcenter. På första utvecklingssamtalet sade jag: jag vill vara med och starta kontaktcenter.
Nyligen har Therese avancerat från kontaktcentermedarbetare till systemadministratör.
– Mitt jobb är att hitta nya lösningar och det är jag som klippt och skuren för. Aldrig trodde jag att mitt liv skulle bli så bra. En gång om dagen tänker jag att jag är tacksam att jag har varit sjuk. Jag var på väg att bli en trött undersköterska utan gnista. Mitt liv fick en annan inriktning.
Läs även: Löpningen har hjälpt Robert tillbaka