Tandvårdsskadeförbundet har just haft årsmöte och kartonger med tidningar och rapporter står huller om buller på huvudkontoret två trappor upp på Kungsgatan i Trollhättan. Margaretha Molius fick förnyat förtroende som ordförande, och nu klättrar hon omkring i bokhyllan på jakt efter en gammal artikel i förbundets tidning samtidigt som hon berättar om ny "lovande forskning".
Det är en högst vital ordförande som är i farten. Annat var det innan hon hade amalgamsanerat sina tänder.
– Det jag inte kunde drömma om att orka när jag var 53 år, det klarar jag alldeles utmärkt i dag, kvittrar hon.
Sitt yrkesval gjorde Margaretha Molius för över 50 år sedan. Valmöjligheterna för en ung kvinna uppväxt i lilla Färgelanda i Dalsland var begränsade, men en skolkamrat öppnade hennes ögon för tandsköterskeyrket. Det var modernt och lite tjusigt. Ett framtidsjobb med goda framtidsutsikter.
Men redan på tandsköterskeutbildningen i Umeå började misstankarna gro om att allt inte stod rätt till. Under en lektion såg hon att en sjuksköterska som skulle lära ut hur man blandar alloypulver och kvicksilver inte vågade ta i och knåda det färdiga amalgamet.
– Jag såg att hon var rädd. Det var uppenbart att hon inte ville utföra det arbetsmoment som vi tandsköterskor förväntades göra 30–40 gånger per dag. Då föddes mina tvivel.
Redan som tandsköterskeelev hade hon fått stark äggvita i urinen och väl ute i yrkeslivet fortsatte problemen. Nästan direkt fick Margaretha Molius kraftig huvudvärk och ont i musklerna. Och efter ett par år fick hon svårt att koordinera sina rörelser och hade ryckningar i ansiktet och på händerna. 23 år gammal var hon tvungen att skriva fusklappar när hon gick ut i väntrummet för att komma ihåg vem hon skulle träffa.
Snart såg hon att det fanns ett mönster. Varje gång hon blev sjukskriven kände hon sig bättre, men tillbaka på jobbet dök besvären upp igen. 1965 bestämde hon sig för att lämna tandvården och omskolade sig till arbetsförmedlare och därefter till yrkesvägledare.
Margaretha Molius blev snabbt bättre men 20 år senare kastades hon plötsligt tillbaka in i kvicksilverångorna. Julen 1985 bet hon av en plomb och när tandläkaren borrade i amalgamfyllning fick hon en kraftig reaktion.
– När jag lämnade mottagningen hade jag glömt bort var jag hade ställt bilen. Jag var helt tom i huvudet. När jag väl hittade bilen visste jag inte vad som var gas och broms och resan hem var kaotisk och skräckfylld, berättar hon.
I samma veva kom den statliga utredningen "Kontroll och tillsyn av dentala material", som blev startskottet på en seglivad och infekterad debatt. Hon läste med stigande förvåning. Det var tydligen inte bara hon som hade blivit sjuk av kvicksilver.
Margaretha Molius började läsa på, hon beställde rapporter och böcker och skrev artiklar till lokaltidningarna. Och innan hon engagerade sig i Tandvårdsskadeförbundet krävde hon besked från dåvarande ordföranden Mats Hanson – är du 100 procent övertygad om att kvicksilvret inom tandvården är förklaringen till att så många tandsköterskor har blivit sjuka?
– Han var helt säker och sedan dess har jag inte funnit några anledningar att tvivla. Ju mer jag har läst, desto tydligare förstår jag att detta är en av de största arbetsmiljökatastroferna någonsin.
Margaretha Molius tog snabbt över ordförandeklubban i förbundet och har sedan dess drivit de drabbade tandsköterskornas sak. Positionerna har hela tiden varit låsta. Å ena sidan yrkesmedicinska forskare som hävdar att kvicksilverexponeringen inom tandvården har legat på för låga nivåer för att människor ska bli sjuka. Å andra sidan amalgamkritiker som kan peka på en lång rad rapporter och hälsostudier, på tandsköterskor som blivit sjuka och patienter som blivit friskare när de sanerat sina tänder.
Socialstyrelsen och Riksförsäkringsverket har med några få undantag gått på den första linjen. Men ett tag såg det faktiskt ut som att vinden skulle vända. I slutet på 1980-talet fick fyra tandsköterskor sina besvär klassade som arbetsskador och ytterligare 10–20 tandsköterskor stod på tur för att få sina fall prövade.
– Nu rullar det på, det var vi helt bombsäkra på. Men plötsligt blev det tvärstopp och där befinner vi oss tyvärr i dag 25 år senare, konstaterar Margaretha Molius och suckar tungt.
Hon ser flera förklaringar till det seglivade motståndet. Dels har forskare och tandläkare satt sina huvuden i pant på att kvicksilver är ofarligt inom tandvården. Dels gör rädslan för stora skadestånd att berörda myndigheter ser till att stämma i bäcken.
– Kanske beror det också på att larmet kom från fotfolket och inte från forskarna. Dessutom är nästan alla tandsköterskor kvinnor. Om det hade handlat om ett manligt yrke är jag övertygad om att de hade fått sina besvär klassade som arbetsskada.
Ett par positiva saker har trots allt hänt på senare tid. 2009 infördes ett kvicksilverförbud i Sverige, en fråga som Tandvårdsskadeförbundet har drivit hårt. Och för ett par månader sedan enades omkring 140 länder under ledning av FN:s miljöprogram UNEP om världens första bindande konvention för att minska kvicksilverutsläppen.
Och i Norge har ett par tandsköterskor under senare år fått sina besvär klassade som arbetsskador, men här hemma är positionerna låsta.
Handen på hjärtat, vad talar egentligen för att de tandsköterskor som blivit sjuka kommer att få upprättelse?
Margaretha Molius blir tyst en stund och letar efter rätt ord:
– Ärligt talat är det inte så mycket. Ibland tror jag att våra motståndare väntar på att vi ska begravas och hoppas att det ska bli tyst sedan.
Orden är överraskande dystra och uppgivna för att komma från Tandvårdsskadeförbundets egen duracellkanin. Men snart är hon på banan igen och börjar berätta om en ny doktorsavhandling som visar att det på 1960-talet var vanligare att tandsköterskor födde dödfödda barn än att andra yrkesgrupper gjorde det.
– Det är väldigt intressanta uppgifter. Så lite hopp finns det nog i alla fall.