En pösig, maktfullkomlig betonghäck. Så ser nidbilden av en fackpamp ut. Tryck på uppdatera-knappen! Om fackförbundet Vision är en ny version av SKTF så är förbundsordförande Annika Strandhäll en fackboss 2.0.
På smattrande stövelklackar kliver hon in genom dörrarna på Socialförvaltningen i Järfälla. I flera timmar har Järfällas Visionsstyrelse brett och gladpackat frukostfrallor på löpande band. Ett berg av 250 skink- och kalkonsmörgåsar ska bli bete när det nu är dags för medlemsfiske.
– Välkommen till jobbet! Frukostfralla och lite juice? säger Annika Strandhäll när den morgonpiggaste socialsekreteraren kliver in genom entrén.
Att medlemsrekryteringen sker på Socialförvaltningen är ingen slump. Här finns en facklig konkurrent till Vision: Akademikerförbundet SSR.
– Vision måste bevisa att vi är ett starkare kort än SSR. Vi borde bli mer offensiva, lite fräckare, säger Annika Strandhäll och langar ut frukostpaket och broschyrer.
Vision måste växa. Det är orden som ständigt mal i Annika Strandhälls medvetande och som gör att det då och då kniper till i magtrakten. Men för andra året i rad har Vision lyckats gå plus med liten marginal. Annars har trenden de senaste decennierna varit att fackförbunden tappat mark. Förr var fackliga frontfigurer som Stig Malm, Sture Nordh och Hasse Ericson en självklarhet i debattprogram och Aktuellt-inslag. Men så började fackens kräftgång, det stora medlemstappet kom när avgifterna a-kassan chockhöjdes på grund av regelförändringar.
– När samhällsutvecklingen och globaliseringen tog fart hängde facket inte med, vi förlorade vår självklara plats i debatten. Vi har gått igenom att stålbad och har enormt stora utmaningar framför oss.
Ett sätt för Vision att hänga med i samhällsutvecklingen har varit att fokusera mer på att förbättra villkoren för medlemmar med osäkra anställningar. Det är en växande grupp som tidigare varit bortglömd i det fackliga arbetet.
Det har blivit dags för Annika Strandhäll att bege sig till det första av dagens fem arbetsplatsbesök. På vägen passar hon på att kolla nyheterna i mobilen. Det visar sig att vissa fack på krisdrabbade SAS har gått med på lönesänkningar.
– Aj, aj vad olyckligt… men man förstår ju samtidigt. Vi har ju varsel så det rasslar om det just nu i landet. Det finns risk att det här med lönesänkningar sprids, säger hon och skakar uppgivet på huvudet.
Varför är det viktigt att facket är starkt?
– Att ha rätt till ett schyst arbetsliv med en anständig inkomst är avgörande för varje människas livskvalitet. Allt detta riskerar man att förlora med ett försvagat fack. Det är det som driver mig.
Schemat är späckat. Hon möter biståndsbedömare med krympande resurser, varslade it-tekniker och chefer som upprörs över att den kommunala verksamheten slås ut av privata konkurrenter.
Under sina 18 månader som förbundsordförande i Vision har Annika Strandhäll lagt mycket tid på att besöka Visions medlemmar i landsting, kommuner, kyrka och privata bolag. Utan turnerandet riskerar hon att tappa förankringen i verkligheten – det är nästan ett decennium sedan hon hade en "vanlig" tjänst som projektassistent och projektledare på arbetsmarknadsenheten i Angered.
Nu fylls hennes arbetsdagar av mer övergripande strategiska frågor – möten med TCO och omställningsfonden, styrelsearbete, internationella uppdrag och paneldiskussioner.
Annika Strandhäll gör ett rätt lågmält, svalt och artigt intryck. Men ibland ryker det till när hon talar. Som när det gäller strukturella löneskillnader – ett begrepp som fortfarande ofta möter frågande miner och som innebär att de som arbetar i kommuner och landsting, där flest anställda är kvinnor, har betydligt lägre löner än kollegerna i mansdominerade branscher.
– Att jobba i välfärden kan betyda att man förlorar miljontals kronor under ett arbetliv jämfört om man valt att jobba i samma yrke fast privat. Det arbete som utförs i välfärden värderas för lågt. Det finns orättvisor både när det gäller lön och villkor.
Nu hoppas hon kunna driva frågan hårdare – i somras blev hon inbjuden att sitta i regeringens nyinrättade Delegation för jämställdhet i arbetslivet. 2014 ska delegationen föreslå förbättringar.
Annika Strandhälls samhällsengagemang föddes redan som liten hemma i Bergsjön i Göteborg. Pappa var egen företagare med bärgningsbil och mamma hemmafru som ett kort tag jobbade på dagis. Bergsjön var redan på 80-talet ett segregerarat miljonprogramområde.
– Visst har min uppväxt präglat mig. Det har berikat mig att växa upp i ett mångkulturellt område. Jag diskuterade väldigt tidigt politik i grundskolan, vi var ett gäng intresserade i klassen. Alternativen stod mellan att engagera sig fackligt eller politiskt.
Valet föll på facket och Annika Strandhäll engagerade sig i SKTFs ungdomsverksamhet och i det fackliga internationella arbetet.
– Jag var ju ung idealist och ville snabbt göra skillnad. Som skyddsombud behöver man inte kompromissa så mycket och arbetet är väldigt konkret. Därför valde jag facket i stället för politiken.
Det dröjde inte länge innan Göteborgs-avdelningens valberedning fick korn på att det fanns en 23-årig tjej med ett brinnande fackligt engagemang.
Dåvarande ordförande Lennart Merking var den som "upptäckte" Annika Strandhäll. Han fängslades av hennes energi och kreativitet och spådde att hon skulle bli ordförande för hela förbundet en vacker dag. 13 år senare slog profetian in.
Nu knackar 2013 på dörren och framför sig har Vision och Annika Strandhäll en ny avtalsrörelse.
Visionmedlemmar har kritiserat förra årets avtal – är du orolig för medlemstapp om folk blir missnöjda igen?
– Det finns orosmoln som gör att vi kanske inte får till ett så bra avtal som vi skulle önska. Konjunkturläget har försämrats och varslen ökar. Fast jag är inte orolig för att folk ska gå ur förbundet – men då krävs det att vi lyckas förklara för medlemmarna varför det nya avtalet ser ut som det gör.