Frågan om att lagstifta om hur tvångsåtgärder får eller inte får användas inom demensvården har varit på tapeten sedan 1980-talet. Då uppmärksammades det att praxis inom vården bryter mot grundlagen där varje individs fri- och rättigheter slås fast, vilket är själva grundbulten i en demokrati. Men när någon blir dement eller psykiskt sjuk blir det mer komplicerat att följa lagen, eftersom det då kan handla om att rädda en persons liv eller hindra honom eller henne från att allvarligt skada sig själv.

En lag var också nära att bli verklighet för en tid sedan. Men efter kritik från en lång rad tunga aktörer lades förslaget på hyllan. Anders W Jonsson (C), ordförande i Riksdagens socialutskott, förklarar varför det inte blivit någon ny lag.

– Det kom omfattande kritik från en rad experter på området, bland andra Vård­förbundet, Demensförbundet, Vår­dals­stift­elsen och Ersta diakoni. I det läget sa vi ”Okej, är det så att det inte behövs någon lagstiftning så ska inte vi pracka på er någon”.

Som läget ser ut nu är det inte aktuellt med någon ny lagstiftning. I stället prövas andra arbetssätt för att lösa problemet. Bland annat handlar det om att informera och följa upp de utbildnings- och informationsinsatser som görs inom demensområdet.

–Men skulle vi upptäcka att det inte räcker får vi tillsätta en ny utredning som får se över behoven igen. Det betyder i sin tur att det skulle ta minst tre, fyra år innan en ny lag kan träda i kraft, säger Anders W Jonsson.

Fotnot: Vi har sökt äldreminister Maria Larsson (KD) men hon har av böjt att kommentera.

Sara Jonerin

sara.jonerin@sktf.se