Vilket var ditt första jobb?
– När jag var 15 år sommarjobbade jag på regementet i Östersund, klippte gräsmattor och rensade ogräs på kaserngården. Roligast var att lasta ved som förvarades i skogen och forsla den till ett förråd. Det var ett hårt, fysiskt arbete. Men tillfredsställande, för resultatet av arbetet var så tydligt.

Vad gjorde du med lönen?
– Jag minns indignationen jag kände när jag öppnade första lönekuvertet. Jag visste att jag skulle tjäna 3 500 kronor, men insåg plötsligt att jag bara fick ut 2 700 kronor. Mamma fick förklara det där med kommunalskatten. Jag kände mig lurad. För lönen köpte jag fiske­spö och rulle. Mamma var ensamstående, så det som blev över fick vara fickpengar för resten av året.

Hade du fler jobb?
– Mellan gymnasiet och lumpen arbetade jag som sjukvårdsbiträde på medicinkliniken på Östersunds lasarett. Jag tvättade patienter, fyllde på förråd och städade bort kroppsvätskor från folk som spytt och kissat på golvet. Jag fick också ta hand om mitt första dödsfall.

Vad gjorde du med den döde?
– Tack vare ett äldre, erfaret biträde gick det bra. Hon var stadig, tyst, med strumpor till knäna. Hon lärde mig hur man skulle tvätta och kamma den döde patienten och lägga händerna på magen.

– Allting var väldigt värdigt. Totalt har jag tagit hand om ett 30-tal döda. Några höll jag i handen när de dog. Jag är arg att man skurit ned så mycket på vården – då hade vi tid till att sitta och hålla en patient med cancer och dödsångest i handen i 45 minuter till dess han somnade.

Hur har mötet med döden påverkat dig?
– Det var verkligen en snabbkurs i perspektivlära. Sedan dess har jag aldrig varit rädd för döden. Jag fick också lära mig att ”hänga av mig jobbet med blusen”, som biträdena uttryckte det. Jag kan engagera mig i saker, för att sedan helt släppa dem. Jag har verkligen haft nytta av min tid i sjukvården, man är så påverkbar i den åldern.

Karin Warne

karin.warne@vision.se