Vilket var ditt första jobb?
– Efter att jag gjort vapenfri tjänst på det som då hette regionsjukhuset i Örebro fick jag jobb som röntgenbiträde. Jag tror att jag jobbade där 1,5 år.

Vad gör man som röntgenbiträde?
– Jag hjälpte till att lägga blyplåtar när folk skulle strålas på onkologen, cancerkliniken. Först ritade läkaren på kroppen vilket område som skulle strålas. Sedan lade jag blyplåtar runt området. Blyet släppte inte igenom någon strålning.

– Det var lite som att lägga ett pussel runt det kroppsområde som skulle strålas.

Vad har du för minnen från den tiden?
– Det jobbigaste var att det var nere i underjorden. Framför allt under vinterhalvåret kom man till jobbet när det var mörkt och gick hem när det var mörkt och hela dagen jobbade man som i en mörk håla, två våningar under jord.

– Men jag uppfattade det inte som någon dyster arbetsplats. Visserligen var det tungt någon gång, som när min gamle biologilärare kom in med lungcancer. Då bad jag att få slippa göra det jobbet. Annars har jag bara goda minnen. Och det var väldigt trevliga människor jag jobbade med.

Du var runt 20 år och arbetade med cancersjuka människor? Hur var det?
– Ja, jag mötte ju människor som låg för döden, men som sagt, jag minns inte någon dyster stämning. Jag tror också att många av dem man mötte hade kommit ut på andra sidan av sin dödsångest.

Vilka andra erfarenheter tog du med dig?
– En ödmjukhet inför livet, och de besvär som vi alla kommer att råka ut för. Men också att man i de svåraste stunder kan hitta något annat, något ljusare.

– Sedan var det en tid i livet när det hände mycket. Jag höll på med fotboll, musik och flyttade hemifrån. Det var en kompakt koncentration av händelser. Men när jag sedan började plugga var det verkligen inte så att jag flydde från jobbet på sjukhuset.

Oscar Magnusson

oscar.magnusson@sktf.se