Ett dovt surr är nästan det enda som hörs när vi kommer in i Sjöfartsmuseet Akvariet i Göteborg. Museet har inte öppnat än, och akvarieteknikern Jens Fahlström dammsuger akvarier från alger och fiskbajs. Se där, på botten en tjock brun korv! Jasså, en sjögurka…
Och de små vita klumparna är visst svampdjur. Randiga, prickiga och rutiga fiskar som stillsamt simmar omkring bland färgglada koraller och sjöstjärnor i museets tropiska avdelning är också en fantastisk syn.
Att sköta om akvarierna, fiskarna och växterna är en del av Jens Fahlströms dagliga arbetsuppgifter. En annan del handlar om att få folk att lära sig mer om havsmiljö. Det blir ungefär 400 visningar per år för Göteborgs alla skol- och förskoleklasser som erbjuds gratis visning.
– Fisk marknadsförs mest som mat. Från flera olika håll sägs att vi bör äta mer fisk, och det är säkert nyttigt, men det finns en motvikt i det ekologiska perspektivet. Havet och dess invånare är viktiga även för att livet på land ska fungera, säger Jens Fahlström.
Trots att många arter är känsliga säljs de i matbutiker.
– Det är så enkelt för butikerna att lägga över ansvaret på konsumenterna. Samtidigt är det lätt att känna sig anklagad om man äter fisk. Men tanken med mitt jobb är att man ska bli inspirerad att börja bry sig mer och bli mer medveten om havets roll.
Det, menar Jens Fahlström, är inte alltid så lätt.
– Det är svårare att känna empati för fisk än för andra ryggradsdjur, eftersom fiskar är mer olika oss än vad till exempel kor är. Fiskar är ju dessutom mer otillgängliga än landlevande djur, så det är svårt att få kontakt med dem.
Men att det går att få kontakt tvivlar inte Jens Fahlström på.
– Fiskar är mer medvetna än jag trodde innan jag började jobba här. Vissa av dem bekräftar min närvaro och ser på håll när jag kommer med mat och möter mig.
Jens Fahlström visar vägen till sin egen favorit, en gröngul liten klump till fisk med nyfikna ögon. Just den här koffertfisken, som arten heter, finns i karantänakvariet, i det rummet får inga besökare komma in. Här finns fiskar som är sjuka eller för små för utställningsakvarierna. Jens Fahlström berättar att koffertfisken ännu är för liten för att klara de stora pumparna ute bland besöksakvarierna och att den har svårt att hävda sig mot de andra fiskarna där ute.
Till en början syns inte den lilla parveln för ett otränat öga, då akvarieglaset nästan är heltäckt av rosa koraller. Men jo, där sticker den fram sitt lilla huvud.
– Ibland när jag håller på med något här bakom, säger Jens och pekar bort i rummet, kan man känna sig iakttagen och sedan se ett öga mellan korallerna. Det verkar som att koffertfisken vill kolla vad jag gör.
Tror du att fiskarna ser skillnad på dig och andra människor?
– Jag vet inte varför de inte skulle göra det. Någon får gärna göra en djupintervju med någon fisk och fråga, säger Jens Fahlström och ler brett innan han fortsätter:
– Samtidigt ska vi vara försiktiga med att förmänskliga både fiskar och andra djur, så det är viktigt hur vi formulerar oss när vi pratar med besökarna.
Det är något som Jens Fahlström och hans kolleger tänker särskilt på för tillfället, då de jobbar med genusnormer i ett temaprojekt.
– Vi applicerar genusnormer här och där. Det är kul, för folk förväntar sig inte att få det perspektivet, och det är bra med överraskningar.
Som exempel berättar Jens Fahlström om havsnålen, en art där hannarna bär äggen som honan producerar, i en säck på magen och befruktar äggen där. Eftersom honan ger ifrån sig äggen till hannen, kan hon direkt producera nya. Det är en effektiv fortplantningsstrategi, vilket är bra eftersom havsnålar är känsliga djur.
– Det vore lätt att säga att havsnålarna har ombytta könsroller. Men de har inga könsroller, utan det är ett begrepp som är konstruerat av oss människor.
Just havsnålen finns i Sjöfartsmuseets kallvattenakvarium tillsammans med de svenska västkustfiskarna. Här finns också en av Jens Fahlströms gamla kompisar, om man nu kan kalla en piggvar så.
– Den råkade komma med när vi var ute och fångade räkor för ett par år sedan. Då var den bara så här liten, säger han och måttar med tummen och pekfingret.
Nu är plattfisken stor som två pizzor tillsammans.
Att Sjöfartsmuseet är kommunalt gillar Jens Fahlström.
– Eftersom museet inte är vinstdrivande behöver vi inte bara ha spektakulära arter här, utan kan visa vad som finns i våra svenska vatten.
Men Sjöfartsmuseet är gammalt och egentligen inte byggt för akvarier. Havskatten, som kan bli en och en halv meter lång, är till exempel för stor för att hållas som fullvuxen, och museets kylsystem klarar inte att bli tillräckligt kallt för djuphavsarter.
– Vi håller på med ett projekt för att få kallvattenalger och -sjögräs att klara sig bra i akvariet. De är annars ganska svårskötta, och det är inte så lätt att få tag på akvarieutrustning till kallvatten, eftersom efterfrågan på tropiska fiskar och koraller är större. Jag menar, det är inte så många som har torsk i sitt akvarium.
Förutom Sjöfartsmuseet.