När Anita började som medicinsk sekreterare på Gamla Stans Vårdcentral i Stockholm hade hon varit sjukskriven en längre tid och därför fick hon en lönebidragsanställning. Det innebär att arbetsgivaren får bidrag för delar av lönekostnaden. Vårdcentralen var nyöppnad och populär bland patienterna.
– Det var jätteroligt att vara med och starta en verksamhet och jag fick mycket eget ansvar, berättar Anita.
Efter en tid började den glada stämningen bli sämre, folk började säga upp sig. Tiden strax innan landstinget stängde vårdcentralen – efter svidande kritik gällande både patientsäkerheten och verksamhetsredovisningen – beskriver Anita som "kaotisk". När vårdcentralen sedan gick i konkurs i april i år fick Anita varken slutlön, semesterersättning eller någon inbetalning till tjänstepensionen.
Så småningom fick hon lön och semesterersättning, delvis via den statliga lönegarantin, men ingen tjänstepension. Orsaken var enligt konkursförvaltaren att Gamla Stans Vårdcentral saknade kollektivavtal. Men förutsättningen för att få ha anställda med lönebidrag är att arbetsgivaren tecknat kollektivavtal, eller ett liknande avtal som innebär att de anställda har tjänstepension, arbetsskade- och livförsäkringar. Något som Gamla Stans Vårdcentral saknade.
– Jag förutsatte att staten som betalade merparten av min lön hade kollat upp att det var en seriös arbetsgivare, annars hade jag aldrig tagit jobbet, säger Anita.
Det visade sig att hon under större delen av tiden hon arbetat på vårdcentralen varken haft några försäkringar eller fått tjänstepension inbetald, vilket innebär att hon enligt Visions beräkningar gått miste om drygt 30 000 kronor som skulle betalats in till pensionen. Nu driver Visions jurister en process mot Kronofogdemyndigheten, eftersom arbetsgivaren gått i konkurs, för att Anita ska få sina pengar.
– Vår medlem har erbjudits 189 kronor som kompensation för sin förlorade tjänstepension från Kronofogdemyndigheten. Tidigare har 621 kronor betalats ut, allt som allt 810 kronor för tre års förlorad tjänstepension, konstaterar Visions jurist Mikael Ruukel.
Orsaken är att konkursförvaltaren anser att Anita inte kan få mer tjänstepension än vad man hinner tjäna ihop under max fyra månader, vilket är den tidsperiod som den statliga lönegarantin kan täcka upp för.
När Anita beviljades lönebidraget tillhörde hon Arbetsförmedlingen Liljeholmen i Stockholm, och det var alltså de som skulle ha kontrollerat om det verkligen fanns något kollektivavtal. Eva Rundlöf, som är chef där i dag, säger deras rutiner innebär att de alltid kontrollerar att det verkligen finns kollektivavtal om arbetsgivaren uppger det. Hon känner dock inte till fallet, och vet inte om det skett något fel vid det tillfället, eftersom hon inte var chef då.
Anita är både arg och besviken på hur hon behandlats. Först av arbetsgivaren och sedan av staten.
– Det är surt förvärvade slantar, men lika viktigt är att jag vill visa andra att det inte får gå till så här. Om jag inte varit med i facket hade jag inte orkat kämpa, jag vet många som gett upp, säger hon.
I februari i 2013 ska fallet tas upp i domstol och en månad senare avgörs det troligen om Anita får någon tjänstepension.
Fotnot: Anita heter egentligen något annat.