På Karlskoga lasaretts kirurgavdelning har Hanna Eriksson haft stödjande samtal med många patienter i kris. Sedan har hon hastat hem till Örebro för att ha grupparbeten och skriva hemtentor.

– Kirurgen är en ganska tung avdelning, många är ledsna och oroliga. Det har både varit svårt och roligt att ta ett sådant ansvar innan man är färdigutbildad.

Tjänsten, som är ett vikariat, fick hon efter att ha gjort praktik på lasarettet.

– Det kändes overkligt att få ett jobb som kurator innan jag ens var klar. Jag hade satt det som ett mål längre fram. Jag trodde att jag skulle jobba i social­tjänsten några år innan jag fick chansen att bli kurator. Jag fick mitt jobb serverat på ett fat, säger hon.

Hanna Eriksson var en av de äldre i socionomklassen. Hon är 30 år och har hunnit läsa in en fil kand i psykologi innan. Efter det flyttade hon till USA och arbetade på ett behandlingshem för yngre barn.

– Ibland kan jag känna att yrket psykolog hade passat mig bättre än socionom. Myndighetsutövande har aldrig varit någon framtidsdröm. Jag vill arbeta behandlande, det är samtalen som är det roligaste. Från början ville jag bli skolkurator, men jag hade nog inte tänkt igenom det hela. Det är för mycket förebyggande arbete.

I framtiden vill hon vidareutbilda sig för att kunna arbeta som psykoterapeut inom vuxenpsykiatrin eller inom barn- och ungdomspsykiatrin.

– Men innan jag går vidare måste jag få landa i den utbildning jag har nu.

Efter att ha brassat på i extremhögt tempo det senaste året, ser Hanna Eriksson fram emot en semester nu i juni.

– Jag är rädd för att bli utarbetad. Var man än jobbar kommer det att vara högt tempo och krävas mycket känslomässigt. Men det är en fara nu i början när man vill visa att man är kompetent. Det är viktigt att känna efter hur man faktiskt mår.

Karin Warne

karin.warne@vision.se