De är slående lika, men inte bara utseendemässigt. Pratglada, lite skojfriska och med en oemotståndlig lust att reta varandra. Men det är inte bara syskonskapet som svetsar dem samman, utan även deras fackliga engagemang. Förra året valdes Britt Wimarsson till ordförande i Kalmar läns Visionavdelning efter ett år som vice.
– Jag är orädd och tycker om att förändra. Jag gillar rampljuset, det är någon rubbning jag har, säger Britt Wimarsson med ett skratt.
Samma "rubbning" tycks även storebror Per ha. Han kallar sig själv för styrelsenarkoman och hade ett tag sju olika ideella engagemang samtidigt – bland annat inom facket, socialdemokratin och som nämndeman. Det fackliga engagemanget går tillbaka till Pers och Britts pappa som var med i träindustrins fackförbund och ofta skrev glödande insändare i lokalpressen.
Men samtidigt som Britt har klivit upp på ordförandeposten är Per på väg att kliva ned. Han började sin fackliga karriär för 15 år sedan, först som vice ordförande i dåvarande SKTFs landstingsstyrelse och nu som ordförande i Västerviks kommun. I grunden är han tekniker och vaktmästare på en vårdskola.
– Snart fyller jag 50 och känner att bäst före-datumet har gått ut. Jag vill inte vara den som klamrar mig fast. Jag ställer inte upp till omval nästa år.
Britt tycker att det känns tryggt att kunna luta sig mot Pers gedigna erfarenhet. Som Visionordförande fick hon en flygande start.
– Jag gick ut hårt och fick igenom en stängning av ett kontor på ett sjukhus där arbetsmiljön inte var dräglig. Jag slog på stora trumman och ringde Per: har jag gjort rätt? Eftersom jag inte har så mycket facklig bakgrund så går jag än så länge mycket på magkänsla. Jag tar lärdom av Per, han har ofta svar. Han är min mentor, säger Britt.
– Ja, jag har grundkunskaperna, den fackliga tankegången och värdegrunden väl förankrade i mig vid det här laget, säger Per.
Men som den bror han är, så är han förstås inte bara till hjälp.
– Han kan retas också. Han vet att jag kan förstora saker och bli lite hysterisk. Första gången som jag skulle åka på stor facklig konferens lurade han i mig att jag var tvungen att upp på scenen och säga något. Jag gillar ju att stå i centrum och tänkte "vad häftigt… men, ehh… VAD ska jag säga?".
Britts fackliga arbete började när hon blev ombud på sin första arbetsplats i landstinget – telefonväxeln i Västervik. Nu har hon sin grundtjänst som assistent på den interna kundtjänsten, men jobbar fackligt på heltid.
– Men jag har inte glömt hur det är att vara ombud. Vi måste bli bättre på att ta tillvara på våra fackliga ombud, ge dem utbildning och stöd. Just nu sprutar jag idéer som en duracellkanin, det är så mycket jag vill göra i Kalmar län.
Efter många år som förtroendevald har Per tappat mycket yrkeskompetens, men också vunnit mycket erfarenhet och kunskap inom andra områden.
– I framtiden vill jag jobba med personalfrågor.
Men att Per släpper facket behöver inte innebära att hans gren på det fackliga familjeträdet bryts av. Det finns chans till återväxt.
– Min dotter läser till socionom och är också Visionmedlem, säger Per med hopp i rösten.