I sovrummet hänger fem dragspel. 80-årige Aaro Kivenmäki plockar ner ett och spelar en vemodig, smäktande melodi. Här bor han på tredje våningen i stadsdelen Årbys höghus och väggarna är fyllda av fotografier på barnbarnen och på hustrun, som gick bort förra året.
Men Aaro Kivenmäkis trerummare är inte bara hans hem. Det är också 32-åriga Suvi Stenbergs arbetsplats. Efter en knäoperation förra året måste Aaro ha hjälp med det mesta – duscha, handla mat och städa. Det är inte Suvi Stenberg som utför sysslorna, däremot är det hon som i egenskap av kommunens biståndshandläggare har godkänt att han har rätt till hjälp.
Ungefär hälften av sin arbetstid tillbringar hon i andra människors hem.
– Tyvärr blir det allt färre hembesök som vi gör. Allt mer sköts via telefon. Det tycker jag är synd. Vi blir mer och mer administratörer.
Jobbet som biståndshandläggare är under stor förändring. Många kommuner har infört så kallad förenklad handläggning som innebär att äldre har rätt till begränsad hemtjänst utan att någon individuell prövning görs. Nu får handläggarna i större utsträckning administrera beställningar i stället för att tolka lagen och göra bedömningar.
I Eskilstuna beviljas bland annat trygghetslarm utan att handläggaren gör hembesök. Suvi Stenberg ser en fara med detta.
– Risken finns att vi missar behov. Ibland är man hemma hos en person som söker städning, så kan det visa sig att han eller hon är helt isolerad och bara äter fil och bröd.
Dessutom har biståndshandläggaren på senare tid fått rollen som controller. All mer ska kontrolleras, följas upp och rapporteras.
– Visst är det viktigt att de äldre får den hjälp vi har beviljat, men ibland undrar jag: vem dokumenterar vi för, för vem skriver jag det här?
Det främsta skälet till att Suvi Stenberg blev biståndshandläggare var inte att hon gillade pappersarbete, utan att hon ville jobba med människor. Efter gymnasiet i Helsingfors flyttade hon till Sverige för att jobba som aupair. Hon träffade en svensk man och bestämde sig för att stanna och plugga social omsorg på högskolan.
På Suvi Stenbergs anslagstavla i kontorsrummet hänger många hurtfriska hejarop och levnadsregler. "Vänta inte! Gör det i dag" står det med jättebokstäver på en upptejpad A4.
– Det var en kollega som tyckte att jag behövde den. Det var när vi var mitt uppe i en intensiv period. Det här jobbet kan bitvis vara rätt krävande. Ibland blir det fnittrigt när vi försöker balansera det tunga arbetet, säger hon och pekar på en lista med överlevnadstips så som "Man kan aldrig göra mer än sitt bästa" och "Snart är det helg".
Det händer att Suvi Stenberg blir kallad "din dumma jävla idiot". Oftast är det någon anhörig som går i taket över att den äldre har fått avslag på en ansökan om att flytta till särskilt boende.
– Ibland är folk besvikna. Det handlar om frustration, maktlöshet och att man inte förstått hur systemet fungerar. Det svåra är att bemöta detta, att säga i från. Jag måste ju vara proffsig.
Det har hänt att hon varnat "jag kommer att avsluta det här samtalet om du inte lugnar dig" och vid något tillfälle har hon valt att lämna ett möte.
Många förstår inte att Suvi Stenberg måste hålla sig till lagar och kommunala riktlinjer när hon fattar beslut. Hon får ofta höra argumentet: "Mamma är 97 år. Hon måste få flytta. Tycker du att det är rimligt att hon bor ensam?"
– Men vi bedömer inte åldern, vi bedömer behovet. Det räcker inte att man är 97 år. Min profession är att titta på fakta, jag ska inte tycka eller känna.
Fast det är inte alltid så lätt. Det händer att Suvi Stenberg måste fatta beslut som går på tvärs med vad hon själv tycker.
– Ibland kan jag undra: syns det på mitt ansikte att jag tycker att det här beslutet suger? Men det spelar ingen roll vad jag tycker om riktlinjerna. Jag måste följa dem.
Som biståndshandläggare gäller det att hålla huvudet kallt, men ändå inte tappa sin empati. Ofta möter Suvi Stenberg människor i kris, personer om kanske har förlorat sin respektive efter 50 års äktenskap.
– Den första kontakten är alltid svår i dessa lägen. Under besöket hos den äldre får jag följa magkänslan, man kan inte trampa in och vara myndighet. Men beslutet man sedan fattar måste grundas på behov, lag och kommunens riktlinjer.
Om hon har haft ett jobbigt samtal kan hon gå in till kollegerna och pysa ut sin frustration. De senaste åren har biståndshandläggarna börjat jobba i team, en modell som inte finns i någon annan kommun. Det innebär att de numera är tre handläggare som tillsammans ansvarar för ett antal ärenden. Trycket har lättat, hon är inte längre så ensam, utan kan bolla frågor med de andra i gruppen.
Dessutom ska biståndshandläggarna från och med i höst få handledning för att kunna bemöta människor bättre, något de har efterfrågat länge.
Men Suvi Stenberg förlorar inte nattsömnen någonsin på grund av jobbet.
– Jag har lärt mig att jag inte kan göra något från sängen klockan två på natten. Den viktiga ventilationen försöker jag sköta innan jag stänger kontorsdörren och går hem.