Göran Greider: Stod vid den mänskliga avgrunden
2013-06-11, Tidningenvision.se
Fakta
Ålder: 53 år.
Bor: I Årsta i Stockholm och i Dala-Floda.
Yrke: Chefredaktör för Dala-Demokraten.
Aktuell: Med senaste boken Och dagarna är som små sekel.
Vilket var ditt första jobb?
– Mitt första riktiga jobb var som mentalskötare på Karsuddens sjukhus i Katrineholm. Där sitter personer som har mördat och gjort riktigt hemska saker, mycket pedofiler och våldtäktsmän. Och en som hade mördat sin pappa och gått omkring med hans avskurna huvud i en plastkasse i tre månader i Eskilstuna. Jag tror bara att det finns ett värre ställe och det är Säters fasta paviljong. När man är 18 år tycker man att det är ganska fascinerande att stöta på dem i vardagliga situationer som det blir på en anstalt.
Hur var det att jobba där?
– Det var ju lite chockartat första gången jag skulle visa vägen för tio intagna till någon verkstad och gick ensam med de här personerna som jag visste hade slagit ihjäl människor. Jag var lite nervös helt enkelt. Och man förvandlas till plit när man går där med nycklarna. Jag gick på nålar de första månaderna. Ibland rymde ju folk när man var ute och gick. De försvann och var borta länge, drog till Stockholm och försökte komma åt knark.
Vad lärde du dig på mentalsjukhuset?
– Framför allt att man kan samtala med vem som helst, även med dem som begått grova brott. Det var en som hade förgiftat en massa människor på ett sjukhus, det var en stor skandal på 70-talet. Jag tror att 15 personer strök med. Det blir en ganska egendomlig sak när man sitter och pratar med någon som har begått något så fruktansvärt. Då står man vid den mänskliga avgrunden och tittar ner och samtidigt är det helt alldagliga situationer. Jag kommer ihåg att jag öppnade dörren åt en person som skulle hämta ett par kalsonger. Det blir avgrunden plus underkläder. En väldigt egendomlig situation.
Vad har det betytt för dig?
– Det har betytt väldigt mycket för mig resten av livet och jag har skrivit en del om det i diktsamlingar. Det där om det mänskliga och det omänskliga. Man fick väl inte göra det kanske, men vi läste deras journaler. Vi visste väldigt mycket om vedervärdigheterna de gjort. Jag lärde mig att umgås med folk som inte betraktades som normala. De som jobbade där länge blev inte så normala de heller, kan jag påstå.
Vad kommer du mer ihåg?
– Jag läste väldigt mycket psykologi där, på egen hand. Jag satt i dagrummet och läste antipsykiatrisk radikal litteratur och försökte intressera fångarna utan framgång. Eftersom jag var en radikal person tyckte jag inte heller att vården funkade för fem öre. Det var bara förvaring och mycket översitteri mot patienterna.