×

 

Bli medlem i Vision - 3 månader kostnadsfritt

  • Under 30 år? 100 kr för hela första året
  • Student? 100 kr för hela studietiden

Om medlemskapet

Gå vidare

Jag godkänner villkoren för medlemskapet i Vision. Det innebär att jag är medveten om att mina personuppgifter registreras i Visions medlemsregister för att kunna erbjuda mig medlemskap i enlighet med föreningens stadgar (läs mer under vision.se/stadgar). Jag kan läsa mer om hur Vision hanterar mina personuppgifter på vision.se/personuppgifter.

Med hjälp av de uppgifter jag lämnar betalas medlemsavgiften genom automatiskt avdrag på min lön varje månad. Om det inte är möjligt får jag ett inbetalningskort hemskickat med posten eller till Kivra om jag har en digital brevlåda. Jag kan också välja att betala via autogiro eller e-faktura

Mina uppgifter skickas till de försäkringsbolag som Vision har avtal med. För att teckna hemförsäkring till medlemspris behöver jag själv kontakta det bolag Vision hänvisar mig till. Jag ansluts automatiskt till personförsäkringar hos det försäkringsbolag som Vision samarbetar med, men då försäkringar kan omfattas av exempelvis hälsokrav bör jag noga läsa informationen som skickas hem till mig när jag blivit medlem och kontakta försäkringsbolaget om jag inte uppfyller anslutningskraven. Om jag betalar avgiften till Vision via löneavdrag kommer även försäkringspremien (personförsäkringar) att dras så.

Inkomstförsäkringen ingår i medlemskapet men jag behöver vara med i en a-kassa för att ha rätt till ersättning vid en eventuell arbetslöshet.

Glöm inte söka medlemskap i a-kassan! Läs mer om det på https://www.akassanvision.se/

Eller sms:a "Vision" till 71501 så ringer vi upp dig!

×

Hitta på Vision

  • Kampen om ett värdigt arbetsliv! Foto: Nicolas Wormull

    Kampen om ett värdigt arbetsliv! Foto: Nicolas Wormull

  • Yasmin Lambertmontt är en av 750 000 offentligt anställda som strejkar för bättre lön. Hon arbetar som chefsassistent i Viña del Mar. Foto: Nicolas Wormull

    Yasmin Lambertmontt är en av 750 000 offentligt anställda som strejkar för bättre lön. Hon arbetar som chefsassistent i Viña del Mar. Foto: Nicolas Wormull

  • Fritid är ovanligt i Chile. Det är ett av de länder i världen där man arbetar flest timmar. Foto: Nicolas Wormull

    Fritid är ovanligt i Chile. Det är ett av de länder i världen där man arbetar flest timmar. Foto: Nicolas Wormull

  • Kuststaden Valparaiso, där Chiles parlament ligger. Foto: Nicolas Wormull

    Kuststaden Valparaiso, där Chiles parlament ligger. Foto: Nicolas Wormull

  • ''Jag är hängiven, jag jobbar hårdare än de flesta men får ingen respekt.'' Pilar Granada, Arbetsledare i Valparaiso, som i 15 år gått på korta anställningskontrakt. Foto: Nicolas Wormull

    ''Jag är hängiven, jag jobbar hårdare än de flesta men får ingen respekt.'' Pilar Granada, Arbetsledare i Valparaiso, som i 15 år gått på korta anställningskontrakt. Foto: Nicolas Wormull

  • Protestmarscherna avlöser varandra under den 16 dagar långa strejken. Foto: Nicolas Wormull

    Protestmarscherna avlöser varandra under den 16 dagar långa strejken. Foto: Nicolas Wormull

  • Hermes Guiterrez och Pilar Granada tänker fortsätta sin kamp. Foto: Nicolas Wormull

    Hermes Guiterrez och Pilar Granada tänker fortsätta sin kamp. Foto: Nicolas Wormull

Slåss för värdig lön

2016-12-01

Tidningen Vision nr 8 2016. De sliter passionerat, men behandlas som lort. Yasmin arbetar 12 timmar per dag och Pilar har usel assistentlön trots att hon jobbar som chef. Nu har Chiles fack, som stöttats av Vision, fått nog. Kampen om ett värdigt arbetsliv hårdnar.

Hon hinner inte. De inbokade mötena är för viktiga för att ställas in. Samtidigt som hennes arbetskamrater rullar ihop banderoller, packar ner visselpipor och beger sig från Viña del Mar till grannstaden Valparaiso, samlar Yasmin Lambertmontt ihop sina papper och gör sig redo.

Det är den stora lönestrejkens första dag och 34-åriga Yasmin, som är chefsassistent på kommunens säkerhetsförvaltning, har inte tid att högljutt protestera mot sin futtiga lön och 60-timmarsvecka. Mötet med en potentiell sponsor för kampanjen om säkerhet på badstranden måste prioriteras. Men morgondagens manifestation ska hon nog hinna vara med på. Det borde gå. Det måste gå.

– Här i Chile arbetar människor så mycket att de blir olyckliga. För en usel lön. Det är hög tid att säga ifrån, säger hon.

Busslast efter busslast anländer till Valparaiso, denna fattiga och bohemiska hamnstad befolkad av fiskare och konstnärer. Längs huvudgatan tågar tusen och åter tusen offentligt anställda i riktning mot Chiles nationalkongress.

De är behärskat arga. Trummorna dunkar, ropen ekar och visselpipornas skrik studsar mellan husväggarna. Skarpa uppmaningar är textade på plakat och banderoller: ”Sluta behandla oss som grisar”. ”Ge oss en värdig lön”.

Men ilskan som gör att man strejkar handlar inte bara om löner, utan även om långa arbetsdagar, osäkra anställningar och en pension som är så låg att den inte går att leva på. Den lagstadgade veckoarbetstiden är 45 timmar, fast många tjänar så dåligt att de tvingas jobba extra. I dag är Chile ett av de länder i världen där arbetsdagen är som längst.

Mitt i tåget, omgiven av trummande kontorister, visslande lärare och ingenjörer i glitterperuk, går en äldre man med ulligt hår. Han heter Oscar Yañes och är ordförande i Chiles motsvarighet till Vision, fackförbundet Asemuch. I många år har han kämpat för att bygga upp den fackliga rörelse som slogs sönder av diktatorn Augusto Pinochet. Nu, omgiven av tusentals fackliga medlemmar, känner han kraften i orden som ekar: ”Ge oss en värdig lön”.

Ett snövitt täcke av hemmaklippt konfetti. Det är det enda som skvallrar om protestesterna utanför den vita kongressbyggnaden. Bussarna har lämnat staden och strejken fortsätter med marscher och manifestationer på hemmaplan.

I skuggan på en bänk utanför kongressen sitter Oscar Yañes och vilar sina ben. Snart ska han och de andra fackliga ledarna fortsätta de tröga lönediskussionerna med regeringen.

Att facken överhuvudtaget är inbjudna att diskutera lön är ingen självklarhet. I Chile är det mesta toppstyrt – det är regeringen som bestämmer vad en kommunal assistent som Yasmin Lambertmontt ska tjäna – och offentliganställda är enlig lag förbjudna att teckna centrala kollektivavtal. Men för att visa sin välvilja brukar regeringen varje år ändå bjuda in facken till samtal.

– Förra året gav regeringen oss noll procent i löneökning. Då valde vi att inte strejka, för vi var oroliga för att vi aldrig mer skulle få förhandla. Nu tar vi strid, säger Oscar Yañes.

För att kompensera de uteblivna löneökningarna tidigare år kräver fackförbunden 7 procent i löneökning. Regeringen har kommit med ett motbud på 3,2 procent. Skamligt lågt, tycker Oscar Yañes.

Han reser sig upp från bänken och borstar bort dammet från kostymbyxorna – det är dags att gå tillbaka till förhandlingsbordet. Nu ska han ­använda sig av av de knep som han har lärt sig på en av de utbildningar som Vision har hållit i landet.

I nära två decennier har Vision haft fackliga utvecklings- och utbildningsprojekt i Chile. När Augusto Pinochet tog makten 1973 genom en kupp dödades och flydde många fackligt aktiva.

– Stödet från facket i Sverige har betytt mycket när vi har byggt upp det som Pinochet raserade. Vi har utbildats i hur ett demokratiskt fackförbund kan drivas och hur man förhandlar för att nå framgång. På senare tid har vi kunnat skörda frukterna av detta. Lönerna för kommunanställda har gradvis gått upp och närmar sig de statsanställdas, säger Oscar Yañes och går tillbaka in i kongresshuset.

Men så särskilt mycket bättre har inte lönerna blivit för de lägst betalda. I Chile är klassklyftorna stora och det avspeglas även på de kommunala lönerna. I Viña del Mar, där Yasmin Lambertmontt är anställd,  tjänar en domare tio gånger så mycket som en administratör i lägsta lönegraden  – 5 000 kronor i månaden, jämfört med 50 000 kronor.

Det är strejkens andra dag och inne i det vackra men slitna fackförbundshuset är förberedelserna för att marschera mot kommunhuset i full gång. Yasmin Lambermontt har lyckats slita sig loss från sina arbetsuppgifter för att delta i dagens manifestation. Förutom de 12–13 timmar som hon lägger varje dag på jobbet som assistent till chefen på Viña del Mars säkerhetsförvaltning, så har hon beredskap på helgerna. Händer något allvarligt – en stor brand, en jordbävning eller en tsunami – måste hon kunna rycka in.

– När det är akut utryckning jobbar jag i första linjen med att hjälpa och serva räddningstjänst och polis. Mitt jobb är viktigt, därför älskar jag det.

Hennes tre barn, den yngsta 4 år och den äldsta 14 år, skryter om hennes arbete för sina kompisar.

– Att mina barn är stolta gör mig ännu mer passionerad.

Men Yasmin Lambertmontts slit betalar sig dåligt. Hon har fastnat i en låg lönekategori – tjänar cirka 12 000 kronor i månaden – och lyckas inte bli befordrad.

– Jag anser att jag har fel titel och lön med tanke på hur avancerat mitt jobb är.

De långa arbetsdagarna har varit en ständig källa till konflikt mellan henne och hennes man under deras 15 år tillsammans. Som tur var har han ett mindre krävande jobb – när alla lever­anser med mjölkbilen är avklarade kan han gå hem.

Själv kör Yasmin Lambertmontt som en jojo mellan hemmet och jobbet varje dag. Hon ser till att tajma sin sena lunch med att barnen kommer från skolan, därefter återvänder hon till arbetsplatsen vid halv fem och efter ett par timmars arbete åker hon tillbaka hem och äter middag med familjen. Det blir sedan en sista sväng till jobbet för att göra några avstämningar.

Hennes yngsta son Ignatius brukar vänta uppe tills hon kommer hem klockan nio.

– Först när jag äntligen är hemma vill han lägga sig och sova. Jag har offrat mycket för jobbets skull.

Men det är inte bara långa arbetsveckor som tär på den chilenska befolkningen. Ett allvarligt problem, som lett till många och våldsamma protestmarscher i landet, är att pensionen är så låg att människor inte har råd att sluta arbeta. Den äldsta som jobbar på kommunen i Viña del Mar är 80 år.

Under Pinochets tid vid makten privatiserades pensionssystemet, och det systemet kollapsade. Nu lever många som fattigpensionärer och måste klara sig på 20 procent av sin forna inkomst.

För att Yasmin Lambertmontt ska bli befordrad, och därmed hamna på en högre lönenivå, krävs att någon går i pension eller slutar av andra skäl.

– Vi brukar skoja om att ”man måste döda någon för att bli befordrad”. Och när någon dör är den första frågan man ställer ”vad hade han för grad?”. Plötsligt finns en ledig position, säger hon med ett snett leende.

Men det finns ett ljus i tunneln för hennes del. En lag har nyligen antagits som innebär att kommunerna tillåts göra en stor omorganisation under 2018. Borgmästaren får bestämma hur den nya organisationen ska se ut, och fackförbunden ska också vara involverade.

– Vad man får för position kommer att ha att göra med funktion, kvalifikationer och utbildning. Då kanske jag har en chans.

Löftet om den stora omorganisationen har även tänt hoppet hos andra. Av den miljon personer som arbetar i Chiles offentliga sektor är en fjärdedel visstidsanställda. En övervägande del av dessa jobbar i projekt kommunerna – år efter år utan trygghet.

En av dem är 59-åriga Pilar Granada, som i 15 års tid har varit koordinator och arbetsledare på Valparaisos servicecenter, där medborgarna får hjälp med stort och smått.

I november varje år måste hon ansöka om att få fortsätta jobba. Andra har ännu kortare anställningskontrakt.

– Vi som går på kontrakt betalas sämre och behandlas sämre. Jag har en nyckelposition och borde ha titeln chef. Men som kontraktsanställd kan jag aldrig bli utnämnd till det, säger Pilar Granada, som tjänar motsvarande 11 000 kronor i månaden och jobbar 55 timmar i veckan.

Hon upplever att de fast anställda kollegerna ser ner på henne.

– Mitt liv är mitt jobb, jag gillar att vara här. Jag är hängiven. Jag jobbar hårdare än de flesta, men får ingen respekt. Om någon fast anställd aspirerar på mitt jobb kan jag åka ut vilket år som helst.

Pilar Granada delar arbetsrum med en handfull kolleger. Längst bort vid fönstret har Hermes Gutierrez, som är administrativ chef för servicecentret, sitt skrivbord. Men han är även ordförande i Valparaisos största kommunala fackförening Afumuval med 360 medlemmar.

I dag har han inte på sig sin vanliga propra kostym, utan är bekvämt klädd i lila t-shirt. Slips och strejk känns som en dålig kombination, tycker han.

I servicecentrets lokaler har många strejkande samlats för att förbereda kommande manifestationer. Borgmästaren är vänligt inställd till fackförbunden och låter dem alltid använda lokalerna för att ha möten.

– Färre otrygga anställningar är en av våra ­viktigaste frågor. Vi vill ha en stark kommunal organisation som kan möta befolkningens behov. Då behövs stabilitet och fast anställda. Men det går inte i rätt riktning, säger Hermes Gutierrez.

I maj antogs en lag som tillåter andelen visstidsanställda att vara större. Förut fick kommunerna ha max 20 procent visstidsanställda, nu tillåts 40 procent.

– Det vi kan göra är att fortsätta strida för denna grupp när vi ska omforma kommunens organisation. Borgmästaren kan besluta om han vill utöka den fasta personalen. Vi får försöka påverka honom i rätt riktning, säger han.

Men Pilar Granada känner att hon har förlorat hoppet om ett fast jobb.

– I sådana fall måste jag vara vän med borgmästaren, fullmäktigeledamöter och fackliga ledare. Visst har jag fackliga vänner men det räcker inte, säger hon.

Hermes Gutierrez, som är fast anställd, tjänar mer än tre gånger så mycket som Pilar Granada – 35 000 kronor i månaden.

– Jag har en bra lön. Jag har haft tur i mitt liv och jag är tacksam för det. Nu slåss jag för dem som inte har haft samma tur om jag, säger han och nickar mot Pilar Granada, som ler tillbaka.

– Hermes kämpar verkligen för alla oss. Han går först i ledet och protesterar. Om jag, som är kontraktsanställd, klagar kan jag förlora jobbet. Om han klagar åt oss kan det förhoppningsvis hända saker. Han är min röst.

Hermes får använda sin röst mycket de kommande veckorna. Demonstrationerna avlöser varandra och regeringen håller fast vid 3,2 procents löneökning. Men den riktiga kallduschen, som gör att strejken pågår så länge och blir till en politisk soppa, står kongressen för. Många ledamöter tycker att de offentliganställda borde få mindre ökning. I tre omröstningar på raken säger de nej till regeringens förslag.

Tonen blir allt hårdare och den behärskade ilskan blommar ut – i Santiago använder polisen vattenkanoner och tårgas för att skingra demonstranterna.

Vid kongressens fjärde omröstning – då har Pilar, Yasmin och Hermes strejkat utan lön i över tre veckor – klubbas slutligen 3,2 procent.

– Vi känner djup sorg. Vi tjänade ingenting på att strejka, löneökningen blir mycket låg. Det känns som ett hån, säger Pilar Granada.

Även Hermes är ledsen och arg.

– Men glöden finns kvar – vi fortsätter vår kamp för värdighet.

Kommentarer

Vi strävar efter att kommentarerna håller hög kvalitet. Inlägg med rasistiskt eller sexistiskt innehåll är inte tillåtna och kommer inte att publiceras. Vi förbehåller oss också rätten att inte publicera inlägg med kränkande personangrepp eller som på annat sätt bryter mot Visions villkor för kommentarer. Genom att publicera kommentarer nedan godkänner du våra villkor för publicering.

comments powered by Disqus

Artiklar

Vi har ny webbplats!

Tidningen Vision har bytt hemsida och webbadress. Besök oss på tidningenvision.se.  2019-10-28

Foto: Jann Lipka.

Blev du bjuden på lönekalaset?

Majoriteten av Visions medlemmar i kommuner och regioner fick löne­ökningar mellan 2,4 och 3 procent i år. Luleå och ­Vetlanda toppar bland kommunerna. Väster­norrland fick högsta ­snittökning bland ­regionerna.  2019-09-23

Medicinska sekreteraren Dennis Lindgren Örcel, här med kollegan Carina Johansson, fick ett lönesamtal tack vare ett inlägg på Facebook. Foto: Karl Nilsson.

Missnöje trots extra ­satsning

Flera regioner gjorde speciella satsningar på medicinska sekreterare och tandsköterskor i år. I Region Västernorrland fick båda yrkesgrupperna fyra procents löneökning i genomsnitt. Men trots höjningarna jäser missnöjet med för låga löner.  2019-09-23

Eva-Lotta Nilsson.

”Vi i Vision måste ligga på”

”Löneökningarna är bra på många håll jämfört med övriga arbetsmarknaden. Men vi måste ­titta närmare på arbetsplatser som haft lägre löneökningar”, säger Visions förhandlingschef Eva-­Lotta Nilsson.  2019-09-23

Till arkivet

Vision i Chile

1999 startade Vision (då SKTF) sitt första projekt. Ett par tusen medlemmar i offentliga fackförbund utbildades i ledarskap, förhandlingsteknik, jämställdhet och hur demokratiska organisationer bör byggas. Avslutades 2013.
Det pågående projektet är för anställda i vattensektorn i Chile, Uruguay och Paraguay och går ut på att förbättra arbetsvillkor och kampanja för människors rätt till rent vatten. Avslutas vid årsskiftet då Chile och Uruguay inte längre klassas som biståndsberättigade av OECD.
Vision fortsätter stödja fackförbund för offentliganställda genom ekonomisk hjälp, utbildning och rådgivning. Från 2017 handlar det om Swaziland, Tunisien, Egypten, Paraguay och Turkiet.

Kom i kontakt med Vision

Vision nära dig

Hitta ditt Visioncenter, avdelning eller klubb